Av Harald Wigstrand
(Ur När kastanjerna blommade sid 164 – 166)
Jag är frimurare och kan berätta att då frimurare samlas till en loge har man på sig speciella prydnader, som talar om vilken grad man har uppnått. Dessa gradprydnader har man bara med sig då man skall besöka en loge och inte i några andra sammanhang. Men efter det jag nyligen läste om Heidenstams ”När kastanjerna blommade” undrar jag om det inte kan vara bra att alltid ha dem med sig i packningen. Om Heidenstams farfar inte hade tagit med sig sina gradprydnader på en resa mot England hade kanske författaren Verner von Heidenstam aldrig blivit född.
Heidenstams farfar var sjöofficer och det berättas att han på en resa på väg mot England plötsligt blev svårt sjuk. Resan skall ha inträffat vid tiden för Napoleons kontinentalblockad. Heidenstams farfar började frysa och skaka, förlorade talförmågan och dog efter ett par timmar. I alla fall uppfattade hans omgivning det så. Då man var nära den holländska kusten beslöt man sig för att föra den döde i land så att han kunde få vila i vigd jord. Man tog sig in till stranden i en slup och bar den döde till ett mindre värdshus, där man lade kroppen i ett skjul. En del av den dödes kläder och hans frimurarprydnader radade man upp på en säng. Just då kom en läkare resande och då han fick se den dödes frimurardekorationer blev han nyfiken. Han bad att få se den döde och då han studerat honom en stund bad han att få en knippa färska brännässlor. Han piskade den döde med nässlorna varvid huden ”höljdes med små blemmor”. Läkaren fortsatte med kraftiga upplivningsförsök och till slut kunde den döde sätta sig upp och börja ett nytt liv. Snart kunde han resa hem till Blekinge där han gifte sig och så småningom blev han Heidenstams farfar.
Rädslan för skendöd behärskade många människor, man föreskrev att kistan skulle ha ett lock som kunde öppnas inifrån, det skulle finnas ett rör som släppte in frisk luft etc. Den heidenstamska familjetraditionen visar att det kunde ligga allvar bakom denna fruktan.