Vad är sant i historien? Av Sven-Göran Fransson, styrelseledamot i Heidenstamsällskapet

I boken Tankar och Utkast skriver Heidenstam följande: ”Det historiska är vad var ny professor i historia för fram som en annan synpunkt än hans företrädare. Svensk historia är en samling oupphörligt föränderliga tycken och påståenden av professorer och poeter. Medeltiden var något så helt annorlunda än tiderna nu att vi alls inte kunna se den som den verkligen var”.

I slutet av Folkungaträdet beskriver han dramatiskt den sjuke, döende Magnus Ladulås i borgen Näs, Visingsö i Vättern. Hans grav färdigställdes i Riddarholmskyrkan, Stockholm. I boken Berättelser och fejder finns en beskrivning av Heidenstam om sina upplevelser i samband med gravöppningar i nämnda kyrka. Han skriver ”Underligt var det att hålla i mina händer huvudskålen av en man, om vilken jag suttit och fantiserat och skrivit så många kvällar vid Vätterns plask.” Dagen innan hade han bevittnat öppnandet av Karl XII:s sarkofag, ”Lätta molnskuggor gledo genom koret, men då och då strömmade från de gröna fönsterrutorna en flod av ljus över huvudskålen och den bekransade hjässan.” Detta ögonblick har han avbildat i en liten målning som hänger i arbetsrummet på Övralid, strax norr om Motala, enligt bifogad bild (vänligen tillhandahållen av Övralids intendent P-G Andersson).

Innan jag fortsätter med huvudtemat finns en intressant parallell till en berömd italiensk konstnär nämligen Masaccio, verksam under 1400-talet. Heidenstam reflekterar över kvarlevorna i Riddarholmskyrkans olika gravkor: ”Handen, broder! Den är skör och svag och min är stark, men i morgon är den som din”. I kyrkan Santa Maria Novella i Florens finns fresken Holy Trinity av Masaccio. Den avbildar dels ett Kristusmotiv med korrekt centralperspektiv och dels ett memento mori som översatt betyder ”Jag var det du är och vad jag är skall du bli” och föreställer Adams grav. Kände månne Heidenstam till denna målning och dess inskription från någon av sina resor på kontinenten?

Nu tillbaka till grundtemat om historiska kvarlevor. Anatomen CM Fürst utgav 1920 boken När de döda vittna, en utförlig analys av skelettdelarna i Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan. Ett av skeletten identifierar han som Magnus Ladulås bl a enligt fynd som tyder på sjukdom i hjärta eller lungor avspeglat i skelettet. Han citerar även Heidenstam som beskrev den sjuklige regenten. År 1997 utgav arkeologerna O Kyhlberg och T Ahlström boken ”Gånget ur min hand”, Riddarholmskyrkans stiftargravar. Här beskrivs en ingående omtolkning av skelettens identifiering enligt nya arkeologiska analysmetoder. Skelettet av den sjuke kungen får då en helt annan persons identitet. Efter ytterligare gravöppning och DNA-analys finns nu inte Magnus Ladulås över huvud taget i ”sin” grav, möjligen i ett ytterligare intilliggande utrymme som ännu inte är utgrävt.

Samma omtumlande resultat har skett beträffande den heliga Birgittas reliker vilka även dessa består av skelettdelar från flera olika personer varav ingen rimligen överensstämmer med helgonet. Bakgrunden till den sedermera oriktiga analysen beskrivs populärhistoriskt av anatomen CH Hjortsjö i hans bok Stoftet och människan och en, till författarens försvar, försiktig tolkning. Beträffande Karl XII och hans kvarlevor är ju sanningen däremot mer uppenbar. Det är lätt att i efterhand raljera över och döma äldre uppfattningar. Detta måste dock balanseras mot att sätta tidigare ”fakta” i sitt rätta historiska sammanhang, inte enbart i dagens ljus. I framtiden kommer man sannolikt att le åt och kritisera delar av det vi uppfattar som dagens sanning.

Jakten på absolut historisk sanning är tydligen ett rörligt mål!

Linköping 2018

Månadsbrev juni 2018

Förre bibliotekarien Allan Ranius, en av våra medlemmar i Heidenstamsällskapet, har återigen presenterat ett kvalificerat arbete om Heidenstam.  Det är en ny reviderad version av hans tidigare arbete ”Övralidsbiblioteket”.

Ranius delar in arbetet i avdelningarna ”Övralidsbiblioteket”, ”Uppordning av boksamlingen”, ”Heidenstams läsning” och ”Heidenstams dedikationer”. Personregistret är omfattande. Många av avsnitten inom avdelningarna väcker stort intresse, särskilt avdelningen rörande ”Heidenstams läsning”.

I sin sammanfattning om Heidenstams läsning skriver Ranius att ”Heidenstam hade inget större läsbehov och läsningen avtog markant med åren” och att läsning ”kunde stimulera, hänföra och väcka beundran, men inte inspirera”.

Ranius skriver också att följderna ”av bristande skolunderbyggnad kom i dagen när diktsamlingar och romaner skapades. Det blev ”kortslutning i inbillningens logik” och kännbara bakslag när språkmästare såg närmare på grammatiken och folkskollärare och professorer blottade historiska misstag”. Bryskt uttryckt? Ja. Fel? Nej. Vilken betydelse hade dessa felletare i början av 1900-talet för Heidenstams fortsatta författarskap? Olika uppfattningar finns. Välkommen med inlägg i den frågan till vår kategori ”Tankar & Utkast” under fliken ”Aktualiteter” på vår hemsida. Du når oss under e-postadressen  info@vernervonheidenstam.se

Ranius nämner att t.ex. Sven Delblanc haft synpunkter på Heidenstams beläsenhet och skrivit: ”Han var ingen teoretisk begåvning och hans beläsenhet var grund”. Intressant är dock att Ranius bl.a. även citerar Staffan Björcks uttalande om Heidenstams beläsenhet varvid Ranius skriver: ”Enligt Staffan Björck ”böjde sig Heidenstam djupare under den historiska riktighetens ok” efter Karolinerna. Han talade om ”djupare insikter i sv. Medeltidshistoria”, men Björck inräknade honom inte till ”våra lärda skalder”. Heidenstam var ”diktare och ej vetenskaplig konstruktör” ”. Det är inte svårt att även i denna fråga om Heidenstam ansluta sig till Björcks uppfattning.

”Uppordning av boksamlingen” är en avdelning i Ranius’ arbete som bl.a. åskådliggör motsättningarna och de häpnadsväckande ställningstagandena inom de allra första styrelserna för Övralidstiftelsen vad avser Heidenstams litterära kvarlåtenskap. Intensiteten i motsättningarna stod inte efter intensiteten i händelserna under vintern/våren 2018 inom Svenska Akademien eller den än större intensiteten i just den frågan inom media. För den som är intresserad av Heidenstams boksamling innehåller avdelningen naturligtvis många uppgifter av stort intresse utifrån bibliotekssynpunkt.

Sammantaget är Allan Ranius’ arbete ”Övralidsbiblioteket” svåröverträffat genom all den gedigna kunskap om Heidenstam som delges läsaren. Tack Allan!

När årstiden inbjuder till så mycket annat än läsning påminns ni om att snart är det årsmöte i Heidenstamsällskapet. Som vanligt genomförs årsmötet den 6 juli. Styrelsen har ännu inte beslutat om plats och detaljprogram för årsmötet men det blir en plats inte så långt från Övralid. Årsmötesdagen kommer att bestå av årsmötet, programinslag kring Heidenstam, gemensam lunch samt närvaro vid prisutdelningsceremonin på Övralid. Programutskick förbereds f.n. Vi hoppas att många av er kommer till årsmötet! Vi behöver många aktiva medlemmar i sällskapet. Boka in den 6 juli.

Håkan Jaldung

Ordförande i Heidenstamsällskapet

Månadsbrev maj 2018

I samband med utarbetandet av sina årsberättelser konstaterar många ideella föreningar att det inte är helt lätt att rekrytera nya medlemmar. Frågan är aktuell även inom de litterära sällskapen i Sverige.

Det finns naturligtvis en koppling mellan programaktiviteter och rekryteringsfrågan men ett större antal programaktiviteter under verksamhetsåret är inte en säker garanti för ökad medlemstillströmning. Flera av de större litterära sällskapen har programaktiviteter, såsom föreläsningar, resor m.m., vid några få tillfällen under verksamhetsåret. Aktiviteter i form av presentationer av artiklar på hemsidor, tidskrifts- och bokutgivning, medlemsblad m.m. är en väl så stor och viktig del av verksamheten inom många sällskap/samfund.

En huvudaktivitet under året är årsmötet. Hos flera litterära sällskap är årsmötet det tillfälle då föreläsare inbjuds att delta med kvalificerade föreläsningar och presentationer. Inom Heidenstamsällskapet bör vi överväga hur programverksamheten skall ordnas för att bl.a. tillgodose medlemmarnas önskemål på ett bra programutbud under verksamhetsåret och vara en del i vår framtida rekrytering av medlemmar. Kanske är det främst vid årsmötet som vi skall tillgodose medlemmarnas intresse av ”kvalificerade” föreläsningar m.fl. programinslag och aktualiteter kring Heidenstam.

Den 3 april 2018 hade Heidenstamsällskapets hemsida många tusen besökare. Varför detta stora intresse för vår hemsida under just den dagen? Under fliken Aktualiteter kategorin Tankar & Utkast fanns då presenterad Thomas Gürs uppmärksammade analys av Heidenstams dikt ”Sverige”.  Gür har säkert många läsare, bl.a. prenumeranter av Svenska Dagbladet, som följer honom även till andra plattformar. Vi är naturligtvis glada för att så många funnit Gürs analys på vår hemsida.

Heidenstam uppmärksammades även av ledarskribenten Per Gudmundson på SvD i en ledarartikel den 21 april 2018 med rubriken ”Om nationens undergång, eller kanske födelse”. Det är kring Heidenstams bok från år 1910 ”Svenskarna och deras hövdingar” som Gudmundsons ledare kretsar. Gudmundson lyfter fram Heidenstams ärende, ”de civilisatoriska stegen”, som Heidenstam skriver om i de olika avsnitten i boken.

I årets upplaga av De Nios litterära kalender finns en essä med titeln ”Den förlorade hemkomsten” av ordföranden i Folke Dahlberg sällskapet, Jonas Modig. Vi som lyssnade på Modigs föreläsning i Motala vintern 2017 känner igen temat; Folke Dahlbergs och Verner von Heidenstams landskap vid Norra Vättern. Det är en fascinerande, utomordentligt väl disponerad och läsvärd essä som Modig har skrivit. Teckningar och fotografier är omsorgsfullt valda, som i alla böcker och skrifter som Modig presenterar. Köp och läs och njut!

Gudmundsons artikel rör en bok bland Heidenstams historiska verk. Modigs essä rör i stora delar Heidenstams barn- och ungdom då han vistades i landskapet vid Norra Vättern. Betydligt senare än de tider som här har berörts skriver Heidenstam ett brev till Gustav Petri. Brevet är daterat den 17 februari 1933 på Övralid och passar bra att här citera i vårens tid:

Låt mig tillägga ännu ett par ord. Själv har jag under senare år nästan alldeles kommit bort från det historiska. Så mycket mer har jag tänkt på den sinnrikhet, som lever och genomgår allt i naturen, i metallernas liv, växternas, djurens och människans liv. Är inte redan människans blotta tillvaro och utveckling bevis nog för att världsalltet har en mening eller skapar sig en sådan?

Håkan Jaldung
Ordförande i Heidenstamsällskapet

Heidenstams ”Sverige …” – En analys av Thomas Gür

(Artikeln har tidigare varit publicerad i ”Det goda samhället”. Författaren har gett sitt samtycke till återpublicering på Heidenstamsällskapets hemsida.)

Denna dikt av Verner von Heidenstam är en av de mest kända, inte minst genom Stenhammars tonsättning. Den publicerades första gången 1899 i Svenska Dagbladet, därefter i samlingen ”Ett folk” 1902 och slutligen i ”Nya dikter” 1915.


Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Ändå är det så sällan den blir föremål för en genomblick – vad är det Heidenstam säger? Och säger det han säger oss något idag?

Språkligt är Heidenstams dikt mästerlig, den är ett nöje att läsa om och om igen, men jag saknar tillräckligt med litteraturvetenskaplig bildning, främst i lyrikteori, för att förklara hur han åstadkommer det han åstadkommer metriskt.

Däremot tänkte jag ge mig på en samhällelig och politisk analys av vad det är han säger i den.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Inledningsraden är patriotisk (alltså inte nationalistisk – distinktionen är här att det är landet, patria, inte folket, demos/ethnos, som dikten handlar om). Det är alltså kärleken till fosterlandet, fäderneslandet, moderlandet (som det heter på andra språk), ”moder Svea” som hyllningen riktar sig till. Fosterland ger dessutom associationerna till det land som fostrar en, inte nödvändigtvis det land där man fötts.

Detta land är vårt hem på jorden, det är där vi har vår hemvist och det är också den bygd vi längtar till. Sverige är alltså inte bara en idé (ett ”fosterland”) – idén om hemlandet, ett
ursprungligt, verkligt, inbillat, förlorat eller kommande territorium är annars en viktig del av den nationella identiteten och nationalismen. (Som att ”Tyskland” fanns som idé, innan Tyskland fanns som stat [eller flera tyska stater]). Sverige är här också en konkret plats, hemmet på jorden, bygden.

Nu spela skällorna, där härar lysts av brand, och dåd blev saga, men med hand vid hand svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Här tar Heidenstam oss förfaret på en resa i nuet, historien och framtiden, som ändå återknyts till historien. Det råder fred i Sverige, ty skällorna spelar (alltså de bjällror som man hänger på nötkreatur, [på vissa ställen på nätet står det felaktigt ”källor” som spelar vore märkligt i denna kontext]).

Det ger associationen till kulturbygd, frid och lugn. Det är det landskap som Heidenstam växte upp i Närke och det landskap han skulle adoptera, Östergötland.

Men det har inte alltid varit så. Förr har härar härjat, och gårdar, städer och kyrkor brunnit. Men det var så länge sedan att nu har dessa dåd blivit saga. Likväl har Sveriges folk inte glömt sina gamla trohetsord.

Notera här att det är landets folk Heidenstam talar om, utan att benämna dem vid nationalitet. Vi kan givetvis förstå att det är svenskar i nationell och etnisk bemärkelse som är Sveriges folk vid denna tid, men valet att tala om ”landets folk” är förmodligen ändå avsiktligt. Det är trots allt Karl-Otto Bonnier som är hans förläggare, och Heidenstam kan givetvis inte ha varit omedveten om familjen Bonniers judiska ursprung och att Sveriges folk inte nödvändigtvis alla var etniska svenskar. (Medborgarskapstanken återfinns ju tydligt hos Heidenstam – t ex i dikten Medborgarsång om rösträtten: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér / att medborgarrätt heter pengar.”)

Var kommer då framtiden in? Jo, i just svärandet av de gamla trohetsorden. Ty varför skulle man i fredstid svära de gamla trohetsorden om man inte också hade en vilja att ta spjärn mot vad framtiden kunde bära i sitt sköte?

Sedan gör Heidenstam ännu en resa – på två rader täcker han sex månader och tre årstider.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo! Brinn, österstjärna, genom junikvällen!

Detta är fantastiskt skickligt. Snön faller till julen, den djupa mon susar under vårvindarna och österstjärnan brinner genom junikvällen. Juni-natten är så ljus att få stjärnor brukar synas. I sydost dominerar den så kallade Sommartriangeln som består av Vega i Lyran, Deneb i Svanen och Altair i Örnen. Kanske var det dem Heidenstam såg. Sannolikt var det bara ett bildligt återgivande. Och i österstjärnan finns istället en återanknytning till julen. (”Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern…” som den äldre bibelöversättningen, 1917, lyder.)

Dikten avslutas åter med de tre teman som har präglat den – Sverige som fosterland, som är vårt i såväl nöd som i lust – ett land som är värt att strida för och som därför också är vår ro. Sedan kommer åter en bild av nutid, framtid och historia. Våra (nutid), barn en gång ska bo (framtid – det är samma idé som att vi har skyldighet att ta hand om vårt land för våra barns framtid) och dåtid (där våra fäder sover).

Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, du land, där våra barn en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen.

Vad kan då Heidenstams dikt säga oss idag?

Några punkter:
a) Den är inkluderande – den talar om landet och kärleken till bygden och om landets folk

b) Den säger att landet är vårt såväl i fred som i ofall.

c) Den omfamnar nuet, framtiden och historien samtidigt. På så sätt är den kunnig om vad som utgör historia, nutid och kontinuitet. Det finns en parallell till ett av den spanske filosofen George Santayanas (1863 – 1952) mest kända aforismer:

”Progress, far from consisting in change, depends on retentiveness. When change is absolute there remains no being to improve and no direction is set for possible improvement: and when experience is not retained, as among savages, infancy is perpetual. Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.”

Framstegets viktigaste element är inte förändring således, utan bevarande. När förändringen är fullständig, finns det inget att förbättra och det finns ingen förändringsriktning. Då får man börja om. Ty de som inte kan erinra sig det förgångna, är dömda att repetera det.

Det är också Heidenstams budskap.

d) Fäderna under kyrkohällen då? Måste folket vara kristet? Inte nödvändigtvis, men Heidenstams dikt skrevs i ett skede där antalet icke-kristna i Sverige (då främst den judiska minoriteten) inte omfattade mer än ett par tusen personer.

Det viktiga är kontinuiteten och hemhörigheten.
I Sverige.

Månadsbrev april 2018

Ett brev med följande text kommer att skickas ut med posten till våra medlemmar som saknar e-postadress. En svarsblankett bifogas.

Ett liknande brev skickas inom kort som mail till medlemmar med e-postadress med hemställan om samtycke om registrering av vissa personuppgifter för vårt medlemsregister.

”Nya bestämmelser om personuppgifter kommer att gälla i Sverige och övriga EU fr.o.m. den 25 maj 2018. En ny dataskyddsförordning ersätter den gällande Personuppgiftslagen (PuL). Samtycke krävs från var och en av våra medlemmar för att vi skall kunna fortsätta att upprätta och använda ett medlemsregister innehållande personuppgifter för respektive medlem.

I Heidenstamsällskapets nuvarande medlemsregister antecknas tre personuppgifter; uppgifter om medlemmens namn, adress och e-postadress. Vi kan också att ha nytta av att kunna anteckna ditt telefonnummer i medlemsregistret. För att få anteckna dessa uppgifter i vårt medlemsregister krävs ditt samtycke.

Medlemsregistret kommer inte att spridas till utomstående. Det är skattmästaren som inom styrelsen utsetts till personuppgiftsansvarig och som därmed hanterar vårt medlemsregister.  Ledamöterna i styrelsen, revisor och dennes ersättare samt valberedningens ledamöter kan begära hos skattmästaren att få tillgång till medlemsregistret.

Genom dessa rutiner skapar vi den åsyftade säkerheten i hanteringen av medlemmarnas personuppgifter. Styrelsen kommer före den 25 maj 2018 att närmare besluta om särskilda regler för hanteringen av personuppgifter inom Heidenstamsällskapet.

Påminner om medlemsavgiften för år 2018. Medlemsavgiften är per år 200 kr för enskild person och 250 kr för makar/sambo. Avgiften insättes på plusgiro 738869–7. Glöm inte att ange ditt namn och adress”.

Slutligen:

Titta efter i dina gömmor om du har någon kortare artikel om Heidenstam som passar att publicera på hemsidan under fliken ”Aktualiteter” kategorin ”Tankar & Utkast”. Skicka in artikeln till oss på sällskapets e-postadress info@vernervonheidenstam.se

 

Håkan Jaldung

Ordförande i Heidenstamsällskapet

 

Månadsbrev mars 2018

Snöfall och vinter utgjorde inte hinder för genomförandet av årets första styrelsemöte och årets första föreläsning som båda ägde rum i biblioteket i Vadstena i början av februari.

Styrelsemötet genomfördes enligt plan. Protokoll kommer att läggas ut på hemsidan vid kvartalsskiftet.

Styrelseledamoten Sven-Göran Franssons föreläsning i Vadstena om ett opublicerat manuskript, ”En afton i Vadstena”, var precis så intressant som vi hade hoppats på och en bra start på verksamhetsårets föreläsningar. Nu återstår för styrelsen att fortsätta programarbetet för vårens föreläsningar och hålla kontakt med olika föreläsare som kan intressera våra medlemmar och allmänheten. Det är styrelsens huvuduppgift under våren.

I tidigare månadsbrev har Allan Ranius´ bibliografi om Heidenstam tagits upp flera gånger. Till den grundläggande bibliografin finns några supplement som ytterligare bekräftar omfattningen av det stora och initierade arbete som Allan har lagt ner på att få en så komplett Heidenstambibliografi som rimligen är möjligt.

En förhoppning är att vi skall kunna ordna en föreläsning framöver om bibliografins olika delar och innehåll. ”Verner von Heidenstam En bibliografi” är ett ”måste” för den som vill ägna lite tid åt djupare studier kring Heidenstams verk samt böcker och artiklar om honom. Många har ägnat tid åt att undersöka, analysera och förklara Heidenstams författarskap. Det är verkligen ett bestående arbete som Allan utfört vid arbetet med bibliografin. Hoppas att många medlemmar har haft möjlighet att komma över bibliografin, den är inte längre helt lätt att få tag i, men Antikvariatföreningens hemsida brukar vara pålitlig rörande det mesta av litteraturen av och kring Heidenstam.

Däremot är det inte helt lätt att hos bokhandlarna finna böcker av Heidenstam. Endast ett fåtal av Heidenstams centrala verk finns i allmänhet tillgängliga hos bokhandlarna. Något lättare är det att finna Heidenstamlitteratur ”på nätet”. Trots avsaknaden av exponering av Heidenstams böcker tycks det ändå vara förvånansvärt många som något känner till författaren Heidenstam även om de kanske inte har läst någon bok av honom.  Javisst, Heidenstam är ändå en av våra Nobelpristagare och visst borde han vara mera välkänd.

För egen del tror jag att Heidenstams bostad Övralid och visningarna på Övralid har en stor betydelse för att information om Heidenstams författarskap och person skall nå ut till en vidare krets även utanför Östergötland, Närke och universitetsorterna. Kunniga guider och en välskött verksamhet är säkert förklaringen till att omkring 4000 människor årligen tar del av visningarna på Övralid. Många människor besöker också årligen Övralid vid vackert väder och i samband med Övraliddagen. Övralid är helt enkelt ett uppskattat utflyktsmål med Heidenstam i centrum.

 

Håkan Jaldung

Ordförande i Heidenstamsällskapet

En intervju med Verner von Heidenstam

Av Harald Wigstrand

Agne Hamrin – sedermera känd som DN:s korrespondent i Rom – kom femton år gammal att av en händelse stöta ihop med Verner von Heidenstam.  Heidenstam gjorde ett djupt intryck och Agne Hamrin lyckades t.o.m. intervjua den store författaren. Så här berättar han i sin bok ”I fascismens Europa”.

Detta var ”en reporterdebut så god som någon för en gymnasist i andra latinringen I Högre Allmänna Läroverket i en annan diktarfurstes stad: Viktor Rydberg. Som ”diktarfurste” upplevde jag nämligen Heidenstam. Jag ser intet skäl till att jag idag, ett halvsekel och mera senare, skulle förneka ordet, hur arkaiskt, eller arkaiserande, det än numera må låta.

Scenen var Alvastra klosterruin. Heidenstam satt i baksätet på sin öppna bil. Bakom ratten hans chaufför, iförd uniform såsom ännu den tidens herrgårdskuskar var det. Hur jag formulerade mina improviserade frågor – mötet kom ju alldeles oförhappandes, plötsligt fick jag syn på skalden och gick direkt till attack – ja, mina frågor och furstens svar har jag glömt. Klar i mitt minne står däremot själva scenen, den tidstypiska miljön och den persontypiska attityden. Som om det varit i går ser jag den karakteristiska profilen med sin antydan till örnkontur och den omsorgsfullt ansade mustaschen. Med en nådig nick von oben herab – betingat väl också av furstens höga position i bilen – tillkännagav Heidenstam att audiensen var slut. Ett kommandoord och kusken sporrade sitt frustande spann av jag vet ej hur många hästkrafter.”

Men detta är inte den enda dokumentationen av detta historiska möte. Agne Hamrin hade med sig en god vän från läroverket i Jönköping vid namn Alf Henrikson. Om denna de båda vännernas utfärd till Alvastra skaldade Alf Henrikson sedermera följande.

I Alvastra kloster en försommardag / vandrade Agne Hamrin och jag

innan världen var småskuren vorden. /Då trädde bland höga ruiner fram

den åldrige Verner von Heidenstam. / Vi bugade oss till jorden.

Och han yttrade flyktigt ”God dag, god dag”.  

Fromt lyssnade Agne Hamrin och jag / med andakt till diktareorden.

(Ur Tidernas framfart)

Nyttan av att alltid ha med sig sina frimurareprydnader – Om Verner von Heidenstams farfar

Av Harald Wigstrand

(Ur När kastanjerna blommade sid 164 – 166)

Jag är frimurare och kan berätta att då frimurare samlas till en loge har man på sig speciella prydnader, som talar om vilken grad man har uppnått. Dessa gradprydnader har man bara med sig då man skall besöka en loge och inte i några andra sammanhang. Men efter det jag nyligen läste om Heidenstams ”När kastanjerna blommade” undrar jag om det inte kan vara bra att alltid ha dem med sig i packningen. Om Heidenstams farfar inte hade tagit med sig sina gradprydnader på en resa mot England hade kanske författaren Verner von Heidenstam aldrig blivit född.

Heidenstams farfar var sjöofficer och det berättas att han på en resa på väg mot England plötsligt blev svårt sjuk. Resan skall ha inträffat vid tiden för Napoleons kontinentalblockad. Heidenstams farfar började frysa och skaka, förlorade talförmågan och dog efter ett par timmar. I alla fall uppfattade hans omgivning det så. Då man var nära den holländska kusten beslöt man sig för att föra den döde i land så att han kunde få vila i vigd jord. Man tog sig in till stranden i en slup och bar den döde till ett mindre värdshus, där man lade kroppen i ett skjul. En del av den dödes kläder och hans frimurarprydnader radade man upp på en säng. Just då kom en läkare resande och då han fick se den dödes frimurardekorationer blev han nyfiken. Han bad att få se den döde och då han studerat honom en stund bad han att få en knippa färska brännässlor. Han piskade den döde med nässlorna varvid huden ”höljdes med små blemmor”. Läkaren fortsatte med kraftiga upplivningsförsök och till slut kunde den döde sätta sig upp och börja ett nytt liv. Snart kunde han resa hem till Blekinge där han gifte sig och så småningom blev han Heidenstams farfar.

Rädslan för skendöd behärskade många människor, man föreskrev att kistan skulle ha ett lock som kunde öppnas inifrån, det skulle finnas ett rör som släppte in frisk luft etc. Den heidenstamska familjetraditionen visar att det kunde ligga allvar bakom denna fruktan.

Pyttans A-B och C-D- lära

Av Harald Wigstrand

Den 28 juli år 1896 ägde det berömda bröllopet på ön Blå Jungfrun rum. Verner von Heidenstam gifte sig då med Olga Wiberg omgiven av gäster från dåtidens kulturelit bl.a. Gustaf Fröding, Albert Engström, Birger Mörner, J.A.G. Acke och Gustaf Ankarcrona. Redan i augusti träffades det nygifta paret plus en stor del av bröllopsföljet med fruar igen men då träffades man i Sandhamn. Där ”lekte man sommarlov” och roade sig bl.a. med att författa en ABC-bok till Birger Mörners lilla dotter Marianne kallad Pyttan. Men då man tyckte att boken blev alltför avancerad för den unga mottagerskan bestämde man att Pyttan först skulle få boken då hon fyllt 25 år. Den gavs sedan ut illustrerad av Albert Engström under titeln ”Pyttans A-B och C-D- lära” och blev vad jag vet en succé.

Många av rimmen blev välkända som Heidenstams ”Hummern blygare än laken, rodnar när han kokas naken” liksom ”Mormor kallar man den mamma,  vilkens dotter gör detsamma”.  Ja och så finns ju ”Ammor kallar man de mammor,  som på landet varit flammor”. Inspiration till ”Endast kaffern Pyttan lill, kissar var och när han vill” lär Heidenstam ha fått då lilla Pyttan sprang runt utan blöja tills något inträffade.

För inte så länge sedan fick vi besök av vår dotter som nyligen hade besökt några goda vänner och där råkat läsa Pyttans ABC-bok. Jag upptäckte då att en yngre generation verkar vara känslig för s.k. n-ord på ett helt annat sätt än jag och kanske min generation är det. När vår dotter läste ordet ”kaffern” var hon säker på att hon läste en mycket gammal upplaga och blev mycket överraskad då hon upptäckte att hon läste ur ett nytryck. Orden ”Negerkung” (Pippi Långstrumps pappa) och ”kaffer” menade hon tillhörde samma division. Båda var alltså ord som borde bytas ut. Vi bestämde att i nästa nytryck kunde versen gott ändras till ”Endast karlar Pyttan lill, kissar var och när dom vill”. Så nu väntar vi med spänning på nästa upplaga av Pyttans A-B och C-D- lära.

Månadsbrev februari 2018

Påminner om Sven-Göran Franssons föreläsning lördagen den 3 februari 2018 kl. 1400 i Vadstena bibliotek. Sven-Göran föreläser då kring ett opublicerat manuskript av Heidenstam med rubriken ”En afton i Vadstena”.

Heidenstam var väl förtrogen med Vadstena och det skall bli intressant att höra vad Sven-Göran har funnit för ett manuskript på biblioteket i Linköping.

Under årets första månad har jag ägnat några timmar åt att undersöka det något udda ämnet ”Heidenstams texter om jakt och fiske”. Heidenstam var en stor djurvän. Materialet är begränsat.  Men naturligtvis finns det en del texter att läsa som Heidenstam har skrivit och som visar på de observationer som Heidenstam gjort kring jakten och fisket.

I boken ”När kastanjerna blommade Minnen från Olshammar” skriver han bl.a. om en blodig harjakt med hundar som genomfördes i Heidenstams ungdom av brukets skogvaktare. Hans observationer från det jakttillfället resulterade i att han själv aldrig mer deltog i jaktverksamhet. Man kan ha roligt i skogen utan bössa som Heidenstam uttryckte det. Uppenbarligen hade Heidenstam i dessa avseenden tagit intryck av sin morbror bruksdisponenten vid Aspa bruk som var en driven viltvårdare och försiktig jägare som ihärdigt skyddade kronviltet i brukets skogar. Heidenstams observationer av älg finns bl.a. i diktsviten Tiveden som ingick i det centrala verket ”Dikter” som utkom 1895.

Ett fiske på Vättern som Heidenstam ägnat uppmärksamhet är eldfisket med ljuster. Detta tidigt förbjudna fiske som ägde rum i mörker längs stränderna med Vättersnipor som var utrustade med korgar av järn avsedda för tyrvedseldar för att lysa upp botten. Fisken paralyserades av ljuset från elden och fiskaren kunde stående i snipan rikta ett hugg mot fisken med det skarpslipade ljustret. I Heidenstams värld blev dessa ljustereldar längs stränderna omvandlade till Den Heliga Birgittas ritter med gnistrande hovar när hon red på isen från Olshammar till Vadstena.

I diktens form har Heidenstam skrivit om Fiskare-Jan i diktsviten Tiveden När Fiskare-Jan stämmer sin fiol glimmar hans fingrar av Braxenfjäll skriver Heidenstam.  De fiskare som Heidenstam kom i kontakt med i sin barn- och ungdom ägnade sig huvudsakligen åt husbehovsfiske eller också var fisket en binäring till de dagsverken som brukets torpare hade att genomföra. Fattigdomen var påtaglig vilket så tydligt framgår av dikten. Tips: Ta fram och bläddra och läs igen i ”Dikter”.

Hoppas att du på hemsidan har hittat fram till kategorin Tankar & Utkast under fliken Aktualiteter. Under Tankar & Utkast finns nu inlagt ytterligare några kortare artiklar av Harald Wigstrand som alla bl.a. utgör en del av den Heidenstamiana som utgör ett så viktigt underlag när man vill lära sig mer om och bättre förstå Heidenstams författarskap.

Du får gärna inkomma med förslag till egna artiklar för Tankar & Utkast genom att skriva till oss via e-post info@vernervonheidenstam.se

I samband med årets första föreläsning den 3 februari håller styrelsen sitt första styrelsemöte för året. Sedvanliga frågor kring Verksamhetsberättelse 2017, budget 2018, program 2018, medlems-kontakt m.fl. frågor avhandlas på det mötet.

Vinterhälsningar

Håkan Jaldung

Ordförande i Heidenstamsällskapet