Heidenstamsällskapet

MINNESORD

Heidenstamsällskapets medlem Bo Ollén har avlidit.

Bo Ollén var en synnerligen trogen Heidenstamkännare. Dessutom med erfarenhet av undervisning. Eftersom han var bosatt i Stockholm föll det sig inte så enkelt för honom att regelbundet komma till Övralid.

Men efter att han doktorerat med Heidenstam som barnboksförfattare 1992 presenterade han sina forskningsrön för medlemmarna vid ett möte på Övralid. Avhandlingen avslöjar arbetet bakom det mest spridda av Heidenstams verk, Svenskarna och deras hövdingar.

90-talet var en gyllene tid för Heidenstam med flera nya böcker av bland andra professor Magnus von Platen, fil dr Gudmund Fröberg, författaren Magnus Engberg och fil dr Bo Ollén. Därför höll sällskapet 1995 en litterär matiné på Högloftet på Skansen som samlade rekordpublik. Det var ett tillfälle att höra nya röster om Verner von Heidenstam – och hans egen röst. Dessutom uppträdde sopranen Malena Ernman som Heidenstams sångmö Emilia Uggla! Naturligtvis signerade dessa författare sina böcker.

Bo Ollén ansåg i sin bok att bilden av Heidenstams rättskrivningsproblem som ett livslångt handikapp förtjänar att ifrågasättas. Diktaren gjorde få stavfel i sina brev och läseboken undgick helt kritik för sin språkliga form. Den osäkerhet som i ett senare skede fick honom att slå upp ” de enklaste ord” bottnade i pessimism och frustration. Det var kriarättaren Nils Linder som gav Heidenstam ett oförtjänt rykte som en person med språksvårigheter. Någon ursprunglig språkrubbning var det inte fråga om.

Dessa slutsatser utvecklade Bo Ollén i det temanummer om Verner von Heidenstam som jag sammanställde 2000 för tidskriften Parnass.

Bo Ollén, vars far JM Ollén var redaktör i Svenska Morgonbladet, fick redan i barndomen klart för sig att Heidenstam var en man utan divalater. Hans föräldrar hyrde sommarnöje i närheten av Hässelbyholm och trädgårdsmästaren där (Lindskog) berättade då sina minnen på knagglig prosa:

”Om Hejdenstam kan jag ej vittna annat en att han var en värklig sann menniskovän gillade ej högmod och översitteri och ville helst ha enkla levnadsvanor, hylla en redlig arbetare likaväl som en högre person. Ja det var roligt när vi gick med armarna om varandra och språkade som barn uti barnkammaren”.

Bo Ollén ansåg att karaktäristiken stämmer med vad många andra uppgett. Han förklarade: ”Orden ”armarna om varandra” frapperar men Lindskog var nog inte den som gjorde sig märkvärdig genom att hitta på saker eller överdriva förtrolighet med en av tidens berömdheter.”

På samma sätt var Bo också en man utan choser och poser som med stor empati och ofta humor kunde presentera sina rön med total behärskning av språket.

Sällskapet sörjer sin mångårige medarbetare och vän.

Maria Waxegård

Hedersordförande i Heidenstamsällskapet

ARTIKEL

Davos

av styrelseledamoten Sven-Göran Fransson

Svenska Läkaresällskapet beräknade 1896 att omkring 12 000 personer skulle avlida årligen av tuberkulos som i sin tur kan drabba många olika organ i kroppen. Sjukdomen var vanlig under Verner von Heidenstams levnad och enligt biografisk uppgift hade hans mor haft sjukdomen. Heidenstam själv led av skrofler, en speciell form av tuberkulos med bl a angrepp av lymfkörtlar. Han hade dessutom upplevt tuberkulos hos sin nära vän Oscar Levertin under hans vård i den berömda kurorten Davos i Schweiz. Senare skulle även Heidenstams danska livsledsagarinna Kate Bang genomlida svår lungtuberkulos med vård i Davos och Köpenhamn. Heidenstam skrev några berättelser, delvis tillsammans med Levertin, under vistelse i Davos. Ett exempel är Pepitas brölllop 1890 och En Sylvesternatt på Dödens hotell. Den senare av dessa är en kuslig och dystopisk beskrivning av sanatoriemiljön. Det påminner osökt om covid-19-pandemin. I aktuella medicinska tidskrifter görs nu många inlägg med tillbakablickar till skönlitterära verk, allt från Camus Pesten, Spanska sjukan och tillbaka till Boccacios Decamerone. Dessa sjukdomar finns ju även representerade inom konsten.

Nu byter jag spår för ett ögonblick. En välrenommerad vetenskaplig tidskrift publicerar regelbundet svårlösta sjukdomsfall av hög pedagogisk kvalitet. Under senhösten 2020 redogjorde man för en patient som efter omfattande utredning visade sig ha en förbryllande form av tuberkulos. Ett sätt att påvisa sjukdomen är att med speciell färgningsteknik upptäcka tuberkelbakterier i mikroskop från vävnadsprov. Det avgörande beviset är dock att odla fram bakterier. I det beskrivna fallet kunde man till slut hitta en enstaka bakterie! Det gav mig omedelbart en litterär association.

Tillbaka till Heidenstam. Ytterligare en kort berättelse är Davos, en mer fördragsam historia med en fin lokal beskrivning och en lätt humoristisk skildring av alla egenheter som präglade både patienter och deras omgivning. Bakom en viss uppsluppenhet finns samtidigt en allvarligare bild av både sjukdomen och sanatorielivet under en tid då inga verksamma läkemedel fanns att tillgå.

Jag citerar: ”Då nyligen en sjuk fick sin diagnos, förklarade läkaren, att han endast funnit en bacill, en, ”aber ein recht hὕbscher Kerl war´s”. Fritt översatt till att bacillen var jämförbar med en ganska snygg karl.

Några rader längre fram skriver Heidenstam ”Då för lite sedan en härvarande ung danska, som uppmärksammas för sitt vackra utseende, sammanträffade med en svensk herre, fann han i hastigheten ingen annan artighet än denna lilla fråga: – Har fröken också baciller?”

Detta är häpnadsväckande eftersom stycket är angivet som publicerat i Nya Dagligt Allehanda 1889. Heidenstams första möte med Kate Bang var 1916 och hennes sanatoriekur i Davos 1920-21. De ovanstående berättelserna återfinns i samlingen Berättelser och fejder, Albert Bonniers förlag (mitt ex är från 1943). Har man då gjort ett tillägg i den ursprungliga texten? Det framgår dock ej av inledningen eller anmärkningar i slutet av boken. En nyckfull slumpartad händelse?

ARTIKEL

Verner och pistolen

av f styrelseledamoten Harald Wigstrand

I ett TV-program om Sven Jerring som sändes i början av januari i år berättade Jerring i ett avsnitt om sin tid som extra tjänsteman vid Svenska Legationen i St Petersburg. Han tjänstgjorde i St Petersburg 2017 – det var revolutionstid, det sköts på gatorna och Sven hamnade flera gånger i kritiska situationer. De flesta av Svens kolleger hade för säkerhets skull en pistol i fickan och Sven skrev hem till sina föräldrar om att det nog hade varit bra om han också hade en. Svens far, som var veterinär, besökte då han fått brevet Verner von Heidenstams gods Naddö i ett tjänsteärende. Då han visade Verner brevet gick denne in i huset och återkom efter ett tag med en pistol som han överlämnade som en gåva till Sven Jerring. Sven behövde tack och lov aldrig använda pistolen men den visades upp i programmet!