Heidenstamsällskapet

Håkan Jaldung, ordförande i Heidenstamsällskapet

Allan Ranius’ bibliografi om Verner von Heidenstam, delarna 1 och 2, är ovärderliga för oss som från olika utgångspunkter är intresserade av Heidenstam. Omfattande forskning, noggrant arbete och stor kunskap ligger bakom dessa båda böcker. Vi kan nog dessvärre inte hoppas på att någon skall påträffa ett hittills okänt manuskript till ytterligare verk av Heidenstam.

Ett urval av Heidenstams verk finns angivna på hemsidan www.vernervonheidenstam.se under fliken ”Verk”. Ni som har tillgång till Ranius’ bibliografi vet att det blir ett styvt arbete och sökande om man i sin samling vill ha ett exemplar av alla utgåvor av verken och annan tryckt Heidenstamiana. Jag tänker då inte på det arbete, svårigheter och kostnader som väntar om man vill komma över vissa av Heidenstams förstaupplagor.

Hittills under 2000-talet har flera nya upplagor av Heidenstams verk utkommit: ”Folkungaträdet, Bjälboarvet” 2003, ”Dikter” 2007 (pocket) och ”Svenskarna och deras hövdingar” (häftad) 2015. De nya utgåvorna bör rimligen innebära att nya läsare kan hitta fram till Heidenstam. Ganska många ljudböcker har dessutom presenterats såsom Heidenstams debutbok ”Vallfart och vandringsår” 2013.

Om debutboken skrev Gustaf af Geijerstam när boken gavs ut: ”Detta debutarbete är i själva verket av så märklig art, att det med ens giver författaren en plats bland Sveriges förnämsta författare”. I Verner von Heidenstams samlade verk, 1943, skrev utgivarna Kate Bang och Fredrik Böök i inledningen: ”Den ögonblickliga konstnärliga seger som den tjugunioårige Verner von Heidenstam vann våren 1888, då Vallfart och vandringsår offentliggjordes, berodde till stor del på diktarens överraskande och förbryllande originalitet”.

Efter ”Vallfart och Vandringsår” emotsågs Heidenstams böcker med stort intresse. Både temata och ton var nytt för läsarna. Originalupplagan gavs ut i 1600 exemplar, enligt en annan källa 1500 ex. Uppgifter saknas om hur stor del av originalupplagan som bands in i det rikt dekorerade förlagsbandet som var framställt i klot med bårder och annan dekor i guldtryck i renässansstil. Det är inte helt lätt att finna uppgifter om alla grundfärger på detta förlagsband men kända färger är rött, ljusblå och turkos. Samma typ av band hade Bonniers fem år tidigare använt till August Strindbergs första diktsamling ”Dikter på vers och prosa”.

Priset på förstaupplagan år 1888 var 3 kr för häftat exemplar och 4 kr för inbundet. På svenska antikvariat kan ”Vallfart och vandringsår” i januari 2020 kosta mellan 50 och 600 kr beroende på upplaga och skick. Ett proveniensexemplar av Heidenstams debutbok fanns vid årsskiftet 2019/2020 till försäljning för 12 000 kr. Den boken är bland annat försedd med Heidenstams egenhändiga dedikation: ”Till mina kära svärföräldrar/Författaren” och är bunden i ett grönt halvfranskt band. 12 000 kr. Det måste väl ändå vara det hittills högsta priset för en bok av Heidenstam. Känner någon till ett högre pris?

Styrelsen i Heidenstamsällskapet har vid flera tillfällen diskuterat programpunkter kring Heidenstams verk. Verk som ”Vallfart och vandringsår” förtjänar att få en ökad uppmärksamhet i vår verksamhet framför frågor kring Heidenstams person, liv och kvinnor.

från Håkan Jaldung, ordförande i Heidenstamsällskapet
Styrelsen kan glädjas åt att våra genomförda aktiviteter under året 2019 har varit både välbesökta och uppskattade av medlemmarna. Styrelsearbetet har förbättrats och hemsidan har kunnat hål-las aktuell över tid. Intresset för Heidenstams verk och person finns kvar. Vi kan därför börja det nya året med stor optimism. Medlemsantalet är stabilt men vi tror att antalet kan ökas.
Aktiviteter för 2020 planeras. Vår-, sommar- och höstmöten ingår. Sommarmötet liksom årsmötet genomförs samma dag som Övralidpriset delas ut. Nästa styrelsemöte är den 18 februari.
En fråga i juletid: Har Heidenstam skrivit något om julen? Minns ett kapitel i Karolinerna och ett textavsnitt i boken När kastanjerna blommade. Vi återvänder då till Heidenstams barn- och ungdomsbygder när han skriver om händelser och förhållanden vid jul på Karl XII:s tid respektive om julfirande under 1800-talet. Den senare berättelsen skrevs mer än 30 år efter det att Karolinerna gavs ut. De ålderdomliga berättelserna speglar enväldet och ståndssamhället.
I den andra samlingen av boken Karolinerna ingår den lilla berättelsen ”Den mörka julottan”. Strax bortom barn- och ungdomsårens ”ägor” ligger den lilla byn Undenäs, nära sjön Unden. Under jul-kvällen sitter änkan i prästgården med prästens räkenskaper ”på knät”. Änkan var snål, ”alla ha-tade och baktalade henne för hennes girighet och elakhet”. Det var dåliga tider, krigstider, men inte ens under goda tider hade ”ett talgljus tändts i prästgården. Tjänarna dref hon ur sängen klockan tre om vinternätterna, fast de icke sågo vid det knappa skenet från fyrstickan eller spisen utan satte sig att gäspa och prata på loftet. Midt i gatan mellan ladugården och stallet kunde hon säga åt drängen, att han skulle hänga träskorna på ryggen och spara dem till sabbaten, och dömdes någon till kyrkoplikt, alltid hölls hon för den lönliga angifverskan”.
Hungriga, trasiga, tvångsutskrivna soldater kommer till kyrkan i Undenäs men varken julpredikan, psalmsång eller talgljus väntar. Ett under sker dock i slutet av berättelsen, Heidenstam lyfter fram betydelsen av ’givandet’ och prästänkan ”ser ljuset”. I Ny upplaga av Karolinerna från 1905 har tecknaren Einar von Strokirch gjort illustrationerna, bland annat en teckning där prästänkan får hjälp med att bära fram en skattkista för att fördela sitt undangömda silver till soldaterna.
Såvitt känt är tillbringade Heidenstam en jul och en vinter på Olshammars herrgård. Han hade hört berättats eller hade egna minnen från julottan när han skrev ner sina minnen någon gång under åren 1925–1935. Minnesboken När kastanjerna blommade innehåller i kapitlet ”Ett kvick-huvud, enlevering och romantisk kärlek. En allvarsman och hans död” följande ljusa skildring om julfirandet i Olshammar:
”Alla överblivna ljusbitar gömdes noga under hela året och sparades till julottan, som var vinterns största fest och händelse, De uppsattes på spetsiga träbågar över gången mellan bänkarna i gårdskyrkan. Folket kom då med så många bloss, att den rimmade skogen långa stycken blev lika upplyst som kyrkan. På de dukade julborden, såväl herrskapets som tjänarnas, skulle var och en ha en hög kakor och bullar av olika slag och ett tjockt ljus av bästa sorten. I tjänarnas lön ingick det till julen nya förskinn åt drängarna och åt var piga ett par grova skor, ett par kängor av kalvskinn och ett eller två lintyg. Morfar brukade själv stå med sin rättare och krita ut på de beredda hudarna sulor och överläder åt folket”.
Två olika, Heidenstamska berättelser. Här kan tilläggas att de vackra träbågarna med ljus fortfarande sätts upp till julottan i den gamla ”brukskyrkan” i Olshammar och att julottekaffe serveras

Önskar Er En God jul och Ett Gott Nytt År och så hörs och ses vi under nästa år!

Från Håkan Jaldung, ordförande i Heidenstamsällskapet

Den 19 oktober arrangerade Heidenstamsällskapet tillsammans med Intresseföreningen Gamla stan i Motala, sällskapets sista föreläsning under verksamhetsåret. Ett 40-tal personer kom till föreläsningen i Mat&Cafés lokaler där författaren, samhällsdebattören och folklivsforskaren Dan Korn berättade om sin bok ”Ta Heidenstam på allvar”. Över 100 medlemmar och andra gäster har därmed deltagit vid våra tre särskilda aktiviteter under 2019. Det är ett mycket positivt resultat.

Heidenstamsällskapet bildades år 1974 och till dess första ordförande utsågs chefredaktören Sven Slotter vid Motala Tidning. Många av sällskapets medlemmar bor inom Motala kommun vilket till viss del kanske kan förklaras av att Övralid, som var Heidenstams sista bostad och är ett populärt turistmål, ligger inom kommunen. Det är därför glädjande när så många Motalabor kommer till våra föreläsningar. Det är också så positivt med tillresande från bl.a. från Askersund och Vadstena.

Före föreläsningen berättade 93-årige Motalabon Inghar Ahl om Heidenstams begravning på Övralid. Ahl är en av få som har personliga minnen från begravningen då bl.a. uniformerade tyskar lade ner en krans med nazistsymbolen vid graven, en fråga som Korn också återkom till i sin föreläsning.

Korn tog inledningsvis upp några frågor som säkert kommer att diskuteras vidare. I motsats till flera kända forskare och författare anser Korn att Heidenstam, utöver att vara en av våra stora svenska författare, var både beläst och språkkunnig. Heidenstam bedrev djupa studier inför arbetet med sina böcker och han förstod och kunde tala både tyska och engelska och han skrev dikt på franska, bl.a. i boken Karolinerna. Just frågan om Heidenstams beläsenhet förtjänar att uppmärksammas mer.

Både förläggaren Per Gedin och professorn Martin Kylhammar har i böckerna ”Ett liv” 2007, respektive ”Pojken på vinden” 2010, argumenterat mot att Heidenstam stödde nazismen. Utifrån vad Gedin och Kylhamar framfört gick Korn vidare och diskuterade vad Heidenstam själv har framfört i böcker och brev.

Korn skriver i sin egen bok att Heidenstam hade ”en svaghet: för det ungdomliga, vackra och soliga, det entusiastiska och välordnade. Men oräkneliga gånger har han ju också skrivit texter där han genomskådar detta som yta”, det sistnämnda bl.a. påpekat av Kate Bang. Korn anser att det som gjorde att ”Heidenstam föll för nazismens locktoner berodde huvudsakligen på hans mycket starka rädsla för kommunismen, men också på hans ogenomtänkta syn på nationalismen”.

Även om Heidenstam ”vid få tillfällen kunde slänga ur sig antisemitism” var Heidenstam ingen rasist, som Hitler och nazisterna var, konstaterade Korn i slutet av föreläsningen.

Korn är en intressant författare och föreläsare. Boken om Heidenstam är hans tunnaste bok vad avser antal sidor. Korn borde ha tagit mer tid på sig i sin forskning om Heidenstam. Då hade han i boken ytterligare kunnat utveckla sina tankar och analyser kring vad Heidenstam verkligen skrivit och sagt vid olika tillfällen rörande nationalism. Inte för att Korn inte tar Heidenstam på allvar utan för att Heidenstam helt enkelt förtjänar det.

Januaribrevet till medlemmarna läggs in på hemsidan före jul. I det brevet kommer några kortare återblickar att göras men främst kommer vårt sällskaps fortsatta utveckling under nästa år att tas upp. Föreningsfrågorna har funnit sin form och nu bör vi än mer kunna föra fram de frågor som så tydligt anges i våra stadgar, att sprida kunskap om Heidenstams verk och person.

Styrelseprotokoll 2019-11-19 kan läsas under fliken Aktualiteter 08 Styrelseprotokoll. (Klicka här)

Vi Heidenstamvänner lever just nu i överraskande ”heta” tider! Sedan förra hösten har inte mindre än tre forskningsbaserade böcker om Heidenstam kommit ut; i oktober 2018 Dan Korns Ta Heidenstam på allvar ochmin egen Läkarordinationer för Verner von Heidenstam 1886–1940, och i februari i år Martin Kylhammars praktverk Ett hemligt liv: Verner von Heidenstam och Kate Bang. Alla tre är böcker som, var och en på sitt sätt, exponerar mindre kända, ja rentav okända sidor av Heidenstam och hans liv, eller omprövar sådana som vi redan tror oss känna väl.

Två av dessa böcker har under innevarande år presenterats för Heidenstamsällskapets medlemmar av författarna själva; Ett hemligt liv i en öppen föreläsning på Övralid arrangerad av Stiftelsen Övralid den 9 juni, och Läkarordinationer vid sällskapets sommarmöte den 6 juli. Nu har sällskapet glädjen att inbjuda författaren, samhällsdebattören och folklivsforskaren Dan Korn att presentera sin bok Ta Heidenstam på allvar, i en föreläsning i Motala den 19 november. Fullständigt program finns på Heidenstamsällskapets hemsida. Fri entré. Välkomna!

Dan Korn tar upp ett lika kontroversiellt som till synes outslitligt tema – Heidenstam och nazismen. Idén till boken väcktes under sommaren 2017, i och med den debatt som följde på Jimmie Åkessons tal i Almedalen. Han avslutade nämligen sitt tal med att recitera Heidenstams kanske mest välkända dikt ”Medborgarsång”. Den gamla käpphästen om Heidenstams nazism togs naturligtvis åter i bruk, och Dan Korn sällade sig till dem som anser att Heidenstam faktiskt ”föll för nazismens locktoner”. Att det var så, vill Korn nu övertyga oss alla om, utan att för den skull ta avstånd från Heidenstam. Tvärt om. ”Han har nämligen trots detta mycket att erbjuda”, skriver Korn, ”inte minst för förståelsen av hur tänkande och intellektuella människor kunde falla för locktonerna från Berlin”.

Det blir spännande och säkert engagerande att få lyssna till Dan Korns argument under föreläsningen i Motala, och naturligtvis blir det tillfälle att ställa frågor till honom. Personligen tycker jag att han saknar täckning för sin uppfattning om Heidenstams nazism. Är ni intresserade av varför jag tycker så, hänvisar jag till mina kritiska reflektioner över Korns resonemang i en ny artikel på Heidenstamsällskapets hemsida: Heidenstam och nazismen – ännu en gång.

Hur som helst så välkomnar jag Dan Korns bok och ser med spänning fram mot hans föreläsning. Heidenstamsällskapet har ju som bekant till syfte ”att sprida kunskap om Verner von Heidenstams författarskap, levandegöra hans livsverk och inspirera till forskning om människan och författaren Heidenstam”. Det är ett uppfordrande syfte, som vi inte kan leva upp till om vi inte tar till oss, ger utrymme för, ja faktiskt uppmuntrar till seriösa försök att granska även laddade sidor av människan Heidenstam; förbisedda sidor, kanske till och med förtigna sidor, som Dan Korn nu tycker sig ha sett.

För att betona med vilken vikt den nuvarande styrelsen för Heidenstamsällskapet ser på forskningskomponenten i syftesformuleringen, har jag som ny styrelseledamot fått den hedrande uppgiften att särskilt koncentrera mig på just den i mitt styrelseuppdrag. Jag vädjar därför till er alla att hjälpa och stödja mig i min uppgift, antingen med tips om och hänvisningar till pågående forskning, eller med önskemål och synpunkter på sällskapets engagemang i forskningsfrågor i bred mening. Och naturligtvis, med egna bidrag eller idéer, även sådana som tillkommit eller planeras enskilt ”på kammaren”. Jag och några med mig bidrar gärna med stöd, råd, synpunkter och rekommendationer i sådana initiativ, och kanske kan vi också hänvisa till relevanta källor och arkiv som finns tillgängliga men som inte alla för den skull känner till eller har tänkt på.

Bästa hälsningar!

Erik Wennström, styrelseledamot i Heidenstamsällskapet
Borgmästaregatan 4, 73132 Köping
e-post: erik.wennstrom[snabel-a]telia[punkt]com

Från Håkan Jaldung, ordförande i Heidenstamsällskapet

Visst är det något speciellt med hösten. Det tyckte även familjen Heidenstam när de lämnade sin sommartillvaro i Olshammar och återvände till sitt boende i Stockholm. Resorna t o r Stockholm till sommarvistelsen har Heidenstam skrivit om i boken När kastanjerna blommade.

I Heidenstams barndom genomfördes resorna med häst och egen vagn på dåliga vägar. Senare när stambanan mellan Stockholm och Göteborg öppnats åkte familjen tåg. Närmaste järnvägsstation var Vretstorp knappt fyra mil från Olshammar. Familjen hämtades och lämnades då av en uniformerad kusk som körde mormodern Beatas hästekipage. När Heidenstam återvänt till Sverige efter sina långa resor hade mormodern avlidit. Under åren fram till 1893, hämtades han och hans hustru Emilia av kusinen Rutger Robsons kusk och ekipage från Aspa. Aspa bruks vackra ”stallar” från 1700-talet finns fortfarande kvar längs bruksgatan.

Under tiden som Heidenstam bodde på Naddö höll han sig med egen kusk och eget ekipage för sina persontransporter. Bilder finns både från slädfärder och utflykter med giggar och landåer. Traditionen med kusk i uniform med knappar och vackra ekipage upprätthöll Heidenstam under tiden han bodde på Naddö. Vad ville han signalera och vad ville han representera?

Betydelsen av dessa transportmedel minskade väsentligt under första hälften av 1900-talet allteftersom bilarna trängde undan hästekipagen. Ekipagen var dock under 1900-talet föremål för beskattning. Heidenstam brydde sig nog inte. Han ville att traditionerna skulle bestå. Hans gamla tradi-tioner med kusk, häst och vagn ersättas senare av livréklädd chaufför med bil.

Vad blev det av dessa vagnar och slädar som fanns i Olshammar, Aspa och Naddö? I Olshammar stod vagnarna uppställda i ett vagnslider ända fram till 1930-talet då de såldes på auktion för låga priser. Även vagnarna i Aspa avyttrades så småningom, när tillfälle gavs. En landå fanns kvar länge, uppställd i de s.k. Stallarna. En lokalhistoriskt intresserad skogvaktare hos Aspa bruk, Gunnar Erlandson, räddade den sista vagnen från förstörelse. Den vagnen från det gamla bruket finns nu uppställd i ett hembygdsmuseum i Tiveden, en plats som Heidenstam passerade under sina långa vandringar som han bland annat skrivit om i boken När kastanjerna blommade.

Vi vet att Heidenstam anställde en chaufför som hette Sandell och som fick både bil och garage att sköta om på Övralid. Heidenstams fina bil finns numera uppställd i ett museum i Motala. Men var finns Heidenstams vagnar, giggar och slädar från Naddö-tiden? Någon som vet?

Med denna betraktelse som utgångspunkt föreslår jag en läsning av Heidenstams dikt ”Fredriksson” ur ”Gårdsfolk”.

Så till ett erbjudande. Som medlem i Heidenstamsällskapet kan du prenumerera på tidskriften Parnass, se hemsidan under fönstret ”Aktualiteter” kategorin ”09 Erbjudanden & Inbjudningar”, där ett beställningsformulär finns att skriva ut och skicka med posten.

Ett fåtal av Heidenstams verk finns omedelbart tillgängliga för köp hos ett litet antal bokhandlare. Eftersom flera personer frågat om var man kan köpa böcker av och kring Heidenstam påminns ni om att ni kan köpa en del äldre och nyare Heidenstamlitteratur hos antikvariat, på internet:

antikvariat.net eller i shopen på Övralid, som är öppen under säsongen maj-september.

Nästa månadsbrev skrivs av styrelseledamoten Erik Wennström, inte oktoberbrevet som jag skrev i förra månadsbrevet.