Innehållsförteckning

Här kan du hitta Tankar & Utkast om Verner von Heidenstam.
Klicka på beskrivningen för att komma till dokumentet och när du är klar tryck på ”backa bakåt” knappen i webbläsaren för att komma tillbaka hit. Under ”Typ” ser du om det är en länk till ett pdf-dokument eller annan hemsida.

Artikel/Rubrik
Han ville så gärna leva också som död, av Mattias Käck medlem i Heidenstamsällskapet. Följande artikel publicerades i Horisont nr 1/2017.
Heidenstam får besök av Karl XII, av Harald Wigstrand
Från Övralidsarkivet, av styrelseledamoten i Heidenstamsällskapet Sven-Göran Fransson
Tankar kring Heidenstams dikt ”Sverige”, av styrelsesuppleanten i Heidenstamsällskapet Harald Wigstrand

 

Heidenstam får besök av Karl XII

Av Harald Wigstrand, styrelsesuppleant i Heidenstamsällskapet

(Kring en artikel av Fredrik Böök i Svenska Dagbladet, Julbilagan den 16 december 1945)

För någon tid sedan skickade en god vän mig en text av Fredrik Böök där Heidenstams berättelse om ”spökupplevelsen” av Karl XII ingår. Då Heidenstam skrev sitt verk ”Karolinerna” hyrde han som bekant gärna in sig på olika ”slott” för att inspireras av miljön.  Herrgården Noor, där ”spöket” visade sig, ägdes vid denna tid av släkten Hermelin. Brevet kom från släktens nuvarande huvudman.

Den 1 november (1897) lämnade Heidenstam Mauritzberg och slog sig ner på Noor i Uppland. I ett brev till fru Eva Acke – dotter till Zacharias Topelius – beskrev han det nya ”slottet” som anspråkslösare än Mauritzberg och ”det gamla spökaktiga Hesselby” men kallade det ”ett gammalt Hermelinskt fideikommiss med gyllenläder och gubbar på väggarna” – han uppskattade de historiska associationerna med storhetsiden. Klagomålet över att Noor var mindre ”spökaktigt” än Hesselby visade sig obefogat, ty det var på Noor, som Hedenstam fick ett nattligt besök av den hjälte, som sysselsatte hans fantasi. I ett brev till Fredrik Böök från den 14 oktober år 1900 berättar han om detta. Enligt Böök är detta den äldsta versionen av denna berättelse.

Heidenstam arbetade mycket hårt. ”Det gick slutligen så långt att jag fick hallucinationer – och det till på köpet så vackra, att jag aldrig kan glömma det. Det var på Noor i Uppland. Utanför mitt skrivrum voro två stora, på natten nästan beckmörka rum, fulla av Hermelinska familjeporträtt. Även fanns där en Karl XI till häst, en Aurora Königsmark m.fl. När jag som bäst arbetade på avslutningen av ”Fredrikshall” – klockan var väl två på natten – hörde jag steg och pinglande som av en nyckelknippa. Jag såg upp och i den mörka dörröppningen kom ingen mindre än min hjälte, den tolfte Karl. Jag iakttog honom skarpt och noga och begagnade mig sedan delvis av mina rön. Hans ansikte var vitt som gips men något ädlare än jag tänkt mig. Vid vardera tinningen stod håret i vädret som två rävsvansar. Spännhalsduken satt stramt. Handskarna voro icke gula utan vita. Han satte sig i en stol med värjan över knät och sade med klockklar röst. ”Det där som du skriver kan ju vara riktigt och sant men du glömmer en sak. Sista natten åkallade jag Gud.  Minns det!” – Vid de sista orden höjde han högra handen och skärpte stämman. Jag erfor ingen förskräckelse men jag blev så rörd att jag brast i gråt. Jag erinrar mig klart att jag ville framställa en förfrågan om dödssättet men att jag inte kunde få fatt i något lämpligt tilltalsord. Hur skall man också i en så oväntad situation titulera en kunglig hallucination, ”Ni” eller ”du” eller ”Ers majestät”? Undra på om jag blev förlägen. Då jag åter fick makt över mig, var allt naturligtvis borta. Jag skyndade mig ned i undre våningen och väckte min fru och vi skärskådade gemensamt händelsens mer naturliga beståndsdelar, halvt upprörda, halvt skrattande. Det oaktat återvände jag sedan och infogade med en känsla av djup pietet den i berättelsen nu förekommande bönen.”

Episoden återges också av Per Gedin i boken ”Verner von Heidenstam Ett Liv”. Gedin citerar ur Sven Hedins återgivande av händelsen. Hedin är väl så dramatisk som Heidenstam. Enligt Hedin satt Heidenstam kvar vid skrivbordet hela natten och fick tas om hand av tjänstefolket – ”han förblev under flera dagar mer eller mindre omtöcknad”. Se sidan 159.

På Noor visar man en stol som anses vara den stol Heidenstam satt i då han författade.

Från Övralidsarkivet

av styrelseledamoten i Heidenstamsällskapet Sven-Göran Fransson.

På huvudbiblioteket i Linköping finns Övralidsarkivet som innehåller handlingar efter Verner von Heidenstam. Dessa är med bibliotekspersonalens hjälp tillgängliga för allmänheten. Bland annat finns skissartade och ibland något mer utförliga anteckningar som underlag till ofullbordade dikter eller berättelser. En del av Heidenstams efterlämnade utkast finns utgivna på Bonniers förlag redigerade av Kate Bang och Fredrik Böök med rubriken Tankar och utkast, andra i boken Fragment och aforismer. Med detta månadsbrev vill jag ge några exempel från Övralidsarkivet från mappar med underrubriker såsom Diktmotiv och Diktutkast.

Några av de strofer jag valt är allvarliga och djupt reflekterande samt avviker från andra mer konventionella uppslag till dikter eller berättelser, ofta med historiska motiv. Citaten som följer är delvis förkortade.

Det första lyder:

”En gäst från dödsriket är människan. Under tiden utan mått har hon hört dödsriket till; plötsligt känner hon solljuset värma över ansiktet och hon slår upp ögonen och ser. Hon stiger …”

Det andra enligt följande:

”Vaknar:

– Var är jag? Vem är jag? Var äro mina händer? Var är min kropp?

– Du är ett minne. En hågkomst av en varelse som levde för mycket länge sedan.

– Hur länge sedan? Jag tänker för tiotusen år sedan.”

Temat känns igen i omarbetad form i ett stycke från Fragment och aforismer medan andra, här ej citerade stycken, kan återfinnas ordagrant återgivna.

En tredje berättelse med titeln De döda tala i graven, avslutas med:

”Vad betyder tusen år, vad att tusen år vara mull och ben?”

Dessa teman är bekanta från dikten Om tusen år i samlingen Nya dikter och rikligt representerade i böckerna som nämns ovan. Ett annat ofullbordat stycke har titeln ”Det ligger i ungdomens natur” och hittas i ett lätt modifierat skick i Tankar och utkast.

Många av skisserna är odaterade men bedöms i Fragment och aforismer vara nedtecknade under 1920-talet. Manusidéerna är ofta maskinskrivna men det finns även ett flertal handskrivna blad som ibland kan vara svårlästa.

Avslutningsvis ett sammanfattande citat av Heidenstam ur Tankar och utkast:

”Lyriken är själarnas djupaste självbekännelse och blottar klarare än allt annat de olika folkens innersta väsen”.

Tankar kring Heidenstams dikt ”Sverige”, av styrelsesuppleanten i Heidenstamsällskapet Harald Wigstrand

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Så lyder texten till Heidenstams dikt Sverige. Dikten tonsattes av Wilhelm Stenhammar men blev aldrig en nationalsång som Stenhammar hade tänkt sig. Den vackra sången sjungs som fyrstämmig kör men hade nog varit svår att sjunga unisont vid landskamper i fotboll.

Sången lever men tiden har i många fall gått hårt åt texten – några exempel. ”Nu spela skällorna där härar lysts av brand”. Skällan var ett slags klocka eller pingla som bars av skällkon, ledarkon vid skogsbetet. Men redan på Heidenstams tid hade man säkert i huvudsak stängslat in de betande korna. De härar som lysts av brand uppträdde tack och lov inte i någon utsträckning i Sverige. Landet blev aldrig ockuperat av främmande makt vilket har givit svenskarna ett gott självförtroende men också en viss aningslöshet. Dock har ryssarna bränt bebyggelse längs Norrlandskusten men någon här förutom den ryska fanns väl inte på plats.

”De gamla trohetsorden” är en romantisk tanke men det svenska folket har såvitt bekant inte tvingats att svära överheten trohet. Slutligen våra fäder som ”sova under kyrkohällen” – sedan kremering blivit det vanliga sättet att ta hand om våra döda är föreställningen om de döda som sover under kyrkohällen svår att ta till sig.