Kategori: 03 Tankar & Utkast

Av Sven-Göran Fransson, styrelseledamot i Heidenstamsällskapet

I boken Tankar och Utkast skriver Heidenstam följande: ”Det historiska är vad var ny professor i historia för fram som en annan synpunkt än hans företrädare. Svensk historia är en samling oupphörligt föränderliga tycken och påståenden av professorer och poeter. Medeltiden var något så helt annorlunda än tiderna nu att vi alls inte kunna se den som den verkligen var”.

I slutet av Folkungaträdet beskriver han dramatiskt den sjuke, döende Magnus Ladulås i borgen Näs, Visingsö i Vättern. Hans grav färdigställdes i Riddarholmskyrkan, Stockholm. I boken Berättelser och fejder finns en beskrivning av Heidenstam om sina upplevelser i samband med gravöppningar i nämnda kyrka. Han skriver ”Underligt var det att hålla i mina händer huvudskålen av en man, om vilken jag suttit och fantiserat och skrivit så många kvällar vid Vätterns plask.” Dagen innan hade han bevittnat öppnandet av Karl XII:s sarkofag, ”Lätta molnskuggor gledo genom koret, men då och då strömmade från de gröna fönsterrutorna en flod av ljus över huvudskålen och den bekransade hjässan.” Detta ögonblick har han avbildat i en liten målning som hänger i arbetsrummet på Övralid, strax norr om Motala, enligt bifogad bild (vänligen tillhandahållen av Övralids intendent P-G Andersson).

Innan jag fortsätter med huvudtemat finns en intressant parallell till en berömd italiensk konstnär nämligen Masaccio, verksam under 1400-talet. Heidenstam reflekterar över kvarlevorna i Riddarholmskyrkans olika gravkor: ”Handen, broder! Den är skör och svag och min är stark, men i morgon är den som din”. I kyrkan Santa Maria Novella i Florens finns fresken Holy Trinity av Masaccio. Den avbildar dels ett Kristusmotiv med korrekt centralperspektiv och dels ett memento mori som översatt betyder ”Jag var det du är och vad jag är skall du bli” och föreställer Adams grav. Kände månne Heidenstam till denna målning och dess inskription från någon av sina resor på kontinenten?

Nu tillbaka till grundtemat om historiska kvarlevor. Anatomen CM Fürst utgav 1920 boken När de döda vittna, en utförlig analys av skelettdelarna i Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan. Ett av skeletten identifierar han som Magnus Ladulås bl a enligt fynd som tyder på sjukdom i hjärta eller lungor avspeglat i skelettet. Han citerar även Heidenstam som beskrev den sjuklige regenten. År 1997 utgav arkeologerna O Kyhlberg och T Ahlström boken ”Gånget ur min hand”, Riddarholmskyrkans stiftargravar. Här beskrivs en ingående omtolkning av skelettens identifiering enligt nya arkeologiska analysmetoder. Skelettet av den sjuke kungen får då en helt annan persons identitet. Efter ytterligare gravöppning och DNA-analys finns nu inte Magnus Ladulås över huvud taget i ”sin” grav, möjligen i ett ytterligare intilliggande utrymme som ännu inte är utgrävt.

Samma omtumlande resultat har skett beträffande den heliga Birgittas reliker vilka även dessa består av skelettdelar från flera olika personer varav ingen rimligen överensstämmer med helgonet. Bakgrunden till den sedermera oriktiga analysen beskrivs populärhistoriskt av anatomen CH Hjortsjö i hans bok Stoftet och människan och en, till författarens försvar, försiktig tolkning. Beträffande Karl XII och hans kvarlevor är ju sanningen däremot mer uppenbar. Det är lätt att i efterhand raljera över och döma äldre uppfattningar. Detta måste dock balanseras mot att sätta tidigare ”fakta” i sitt rätta historiska sammanhang, inte enbart i dagens ljus. I framtiden kommer man sannolikt att le åt och kritisera delar av det vi uppfattar som dagens sanning.

Jakten på absolut historisk sanning är tydligen ett rörligt mål!

Linköping 2018

av Erik Wennström
Med. dr, leg. Psykolog
Medlem i Heidenstamsällskapet

Verner von Heidenstam (1859–1940) hade under lång tid för vana att spara sina läkemedelsrecept. Kanske var de minnessaker från ett liv som redan från barnaåren försvårats av allvarliga och efterhängsna sjukdomar. Men egna krämpor talade han ogärna om, åtminstone med utomstående. Vid Heidenstams bortgång låg recepten följaktligen väl undanstoppade bland hans mest personliga tillhörigheter i sovrummet på Övralid, och där ligger de alltjämt, kända av få och ännu aldrig tagna i anspråk av nutida levnadstecknare eller forskare.

Det äldsta receptet är utfärdat i Schweiz den 18 oktober 1886, samma dag som Heidenstam i sjukdom, svårmod och hemsaknad skrev därifrån till Strindberg: »Är otillräknelig, ty jag är grundligt sjuk. Lider af outsäglig ångest. Vill ›hem›, men vet ej hvar hemmet ligger. I Aargau, Appenzell eller på Tiveden? … Reser i morgon i ett hugg till Genua för att söka opp en kurort och rädda lifvet.» Det var sannolikt i dessa dagar som hans berömda dikt, »Jag längtar hem sen åtta långa år» kom till och vars sista, välbekanta rad lyder: »Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt.»

Utöver detta recept finns ytterligare 46 bevarade, med sammanlagt över 70 enskilda ordinationer från december 1913 fram till slutet i maj 1940, det sista utfärdat strax före Heidenstams bortgång. Då ordinerade doktor Manfred Jonsson, i medkänsla vid sjukbädden, inte bara den antibakteriella »M & B 693» Dagenan (sulfapyridin), tidens mest ryktbara medicin, utan också »champagne då och då, om möjligt lätt föda, även kaffe» i den epikureiske skaldens sista timmar.

Dessa recept, alla skrivna för hand i omväxlande sirlig och svårläslig handstil, liknar inte sällan kalligrafiska konstverk garnerade med stämpelavtryck som ännu efter ett sekel bevarar sin lyster, minnande om sedan länge försvunna apotek. Språket är latin, så som tidens bruk var, med ett otal förkortningar av såväl läkemedelsnamn som receptlatinska termer, som vore det ett chiffer som bara läkaren och apoteket men inte patienten skulle förstå, också det enligt tidens sed. Som regel ges inte heller någon indikation till ordinationen. Recepten är således inte bara fysiskt svårtillgängliga; de är också språkligt, farmaceutiskt och farmakoterapeutiskt svårbegripliga för »oinvigda».

För första gången finns nu alla dessa recept sammanställda, återgivna i faksimil, uttydda och kommenterade i min bok Läkarordinationer för Verner von Heidenstam 1886–1940, som inte bara visar denna skatt i all sin skönhet och nostalgiska skimmer, utan också gör den tillgänglig och begriplig för envar.

I min översättning har jag följt den samtida svenska farmakopén i benämningen av ämnen och beredningar, såväl svenska som latinska. Mina uppgifter om läkemedlens verkningar och användning är hämtade från de recepthandböcker och handledningar för läkare och medicine studerande som var aktuella vid tiden. Boken innehåller också en utförlig litteraturförteckning.

Efter recepten följer kortfattade uppgifter om alla läkarna bakom dessa och deras respektive läkarverksamhet vid tiden då recepten utfärdades. Här finns flera av tidens mest namnkunniga läkare, såsom neurologen Nils Antoni, ögonläkaren Albin Dalén, psykiatern Sven Stenberg och hjärtläkaren Josua Tillgren. Boken är också illustrerad med fotografier av några av de efterlämnade medicinburkarna och -flaskorna, inklusive en vy över en av de djupa hyllorna i Heidenstams medicinskåp.

Med detta innehåll hoppas jag att boken skall vara till glädje och betydelse inte enbart för Heidenstamintresserade, utan också för dem med intresse för svensk farmaci- och medicinhistoria.

Foto: Erik Wennström