Heidenstam får besök av Karl XII

Av Harald Wigstrand, styrelsesuppleant i Heidenstamsällskapet

(Kring en artikel av Fredrik Böök i Svenska Dagbladet, Julbilagan den 16 december 1945)

För någon tid sedan skickade en god vän mig en text av Fredrik Böök där Heidenstams berättelse om ”spökupplevelsen” av Karl XII ingår. Då Heidenstam skrev sitt verk ”Karolinerna” hyrde han som bekant gärna in sig på olika ”slott” för att inspireras av miljön.  Herrgården Noor, där ”spöket” visade sig, ägdes vid denna tid av släkten Hermelin. Brevet kom från släktens nuvarande huvudman.

Den 1 november (1897) lämnade Heidenstam Mauritzberg och slog sig ner på Noor i Uppland. I ett brev till fru Eva Acke – dotter till Zacharias Topelius – beskrev han det nya ”slottet” som anspråkslösare än Mauritzberg och ”det gamla spökaktiga Hesselby” men kallade det ”ett gammalt Hermelinskt fideikommiss med gyllenläder och gubbar på väggarna” – han uppskattade de historiska associationerna med storhetsiden. Klagomålet över att Noor var mindre ”spökaktigt” än Hesselby visade sig obefogat, ty det var på Noor, som Hedenstam fick ett nattligt besök av den hjälte, som sysselsatte hans fantasi. I ett brev till Fredrik Böök från den 14 oktober år 1900 berättar han om detta. Enligt Böök är detta den äldsta versionen av denna berättelse.

Heidenstam arbetade mycket hårt. ”Det gick slutligen så långt att jag fick hallucinationer – och det till på köpet så vackra, att jag aldrig kan glömma det. Det var på Noor i Uppland. Utanför mitt skrivrum voro två stora, på natten nästan beckmörka rum, fulla av Hermelinska familjeporträtt. Även fanns där en Karl XI till häst, en Aurora Königsmark m.fl. När jag som bäst arbetade på avslutningen av ”Fredrikshall” – klockan var väl två på natten – hörde jag steg och pinglande som av en nyckelknippa. Jag såg upp och i den mörka dörröppningen kom ingen mindre än min hjälte, den tolfte Karl. Jag iakttog honom skarpt och noga och begagnade mig sedan delvis av mina rön. Hans ansikte var vitt som gips men något ädlare än jag tänkt mig. Vid vardera tinningen stod håret i vädret som två rävsvansar. Spännhalsduken satt stramt. Handskarna voro icke gula utan vita. Han satte sig i en stol med värjan över knät och sade med klockklar röst. ”Det där som du skriver kan ju vara riktigt och sant men du glömmer en sak. Sista natten åkallade jag Gud.  Minns det!” – Vid de sista orden höjde han högra handen och skärpte stämman. Jag erfor ingen förskräckelse men jag blev så rörd att jag brast i gråt. Jag erinrar mig klart att jag ville framställa en förfrågan om dödssättet men att jag inte kunde få fatt i något lämpligt tilltalsord. Hur skall man också i en så oväntad situation titulera en kunglig hallucination, ”Ni” eller ”du” eller ”Ers majestät”? Undra på om jag blev förlägen. Då jag åter fick makt över mig, var allt naturligtvis borta. Jag skyndade mig ned i undre våningen och väckte min fru och vi skärskådade gemensamt händelsens mer naturliga beståndsdelar, halvt upprörda, halvt skrattande. Det oaktat återvände jag sedan och infogade med en känsla av djup pietet den i berättelsen nu förekommande bönen.”

Episoden återges också av Per Gedin i boken ”Verner von Heidenstam Ett Liv”. Gedin citerar ur Sven Hedins återgivande av händelsen. Hedin är väl så dramatisk som Heidenstam. Enligt Hedin satt Heidenstam kvar vid skrivbordet hela natten och fick tas om hand av tjänstefolket – ”han förblev under flera dagar mer eller mindre omtöcknad”. Se sidan 159.

På Noor visar man en stol som anses vara den stol Heidenstam satt i då han författade.

Ett svar på “Heidenstam får besök av Karl XII”

Kommentera