Heidenstamsällskapet

I boken Tankar och Utkast skriver Heidenstam följande: ”Det historiska är vad var ny professor i historia för fram som en annan synpunkt än hans företrädare. Svensk historia är en samling oupphörligt föränderliga tycken och påståenden av professorer och poeter. Medeltiden var något så helt annorlunda än tiderna nu att vi alls inte kunna se den som den verkligen var”.

I slutet av Folkungaträdet beskriver han dramatiskt den sjuke, döende Magnus Ladulås i borgen Näs, Visingsö i Vättern. Hans grav färdigställdes i Riddarholmskyrkan, Stockholm. I boken Berättelser och fejder finns en beskrivning av Heidenstam om sina upplevelser i samband med gravöppningar i nämnda kyrka. Han skriver ”Underligt var det att hålla i mina händer huvudskålen av en man, om vilken jag suttit och fantiserat och skrivit så många kvällar vid Vätterns plask.” Dagen innan hade han bevittnat öppnandet av Karl XII:s sarkofag, ”Lätta molnskuggor gledo genom koret, men då och då strömmade från de gröna fönsterrutorna en flod av ljus över huvudskålen och den bekransade hjässan.” Detta ögonblick har han avbildat i en liten målning som hänger i arbetsrummet på Övralid, strax norr om Motala, enligt bifogad bild (vänligen tillhandahållen av Övralids intendent P-G Andersson).

Innan jag fortsätter med huvudtemat finns en intressant parallell till en berömd italiensk konstnär nämligen Masaccio, verksam under 1400-talet. Heidenstam reflekterar över kvarlevorna i Riddarholmskyrkans olika gravkor: ”Handen, broder! Den är skör och svag och min är stark, men i morgon är den som din”. I kyrkan Santa Maria Novella i Florens finns fresken Holy Trinity av Masaccio. Den avbildar dels ett Kristusmotiv med korrekt centralperspektiv och dels ett memento mori som översatt betyder ”Jag var det du är och vad jag är skall du bli” och föreställer Adams grav. Kände månne Heidenstam till denna målning och dess inskription från någon av sina resor på kontinenten?

Nu tillbaka till grundtemat om historiska kvarlevor. Anatomen CM Fürst utgav 1920 boken När de döda vittna, en utförlig analys av skelettdelarna i Magnus Ladulås grav i Riddarholmskyrkan. Ett av skeletten identifierar han som Magnus Ladulås bl a enligt fynd som tyder på sjukdom i hjärta eller lungor avspeglat i skelettet. Han citerar även Heidenstam som beskrev den sjuklige regenten. År 1997 utgav arkeologerna O Kyhlberg och T Ahlström boken ”Gånget ur min hand”, Riddarholmskyrkans stiftargravar. Här beskrivs en ingående omtolkning av skelettens identifiering enligt nya arkeologiska analysmetoder. Skelettet av den sjuke kungen får då en helt annan persons identitet. Efter ytterligare gravöppning och DNA-analys finns nu inte Magnus Ladulås över huvud taget i ”sin” grav, möjligen i ett ytterligare intilliggande utrymme som ännu inte är utgrävt.

Samma omtumlande resultat har skett beträffande den heliga Birgittas reliker vilka även dessa består av skelettdelar från flera olika personer varav ingen rimligen överensstämmer med helgonet. Bakgrunden till den sedermera oriktiga analysen beskrivs populärhistoriskt av anatomen CH Hjortsjö i hans bok Stoftet och människan och en, till författarens försvar, försiktig tolkning. Beträffande Karl XII och hans kvarlevor är ju sanningen däremot mer uppenbar. Det är lätt att i efterhand raljera över och döma äldre uppfattningar. Detta måste dock balanseras mot att sätta tidigare ”fakta” i sitt rätta historiska sammanhang, inte enbart i dagens ljus. I framtiden kommer man sannolikt att le åt och kritisera delar av det vi uppfattar som dagens sanning.

Jakten på absolut historisk sanning är tydligen ett rörligt mål!

Linköping 2018

(Artikeln har tidigare varit publicerad i ”Det goda samhället”. Författaren har gett sitt samtycke till återpublicering på Heidenstamsällskapets hemsida.)

Denna dikt av Verner von Heidenstam är en av de mest kända, inte minst genom Stenhammars tonsättning. Den publicerades första gången 1899 i Svenska Dagbladet, därefter i samlingen ”Ett folk” 1902 och slutligen i ”Nya dikter” 1915.

—
Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.
—

Ändå är det så sällan den blir föremål för en genomblick – vad är det Heidenstam säger? Och säger det han säger oss något idag?

Språkligt är Heidenstams dikt mästerlig, den är ett nöje att läsa om och om igen, men jag saknar tillräckligt med litteraturvetenskaplig bildning, främst i lyrikteori, för att förklara hur han åstadkommer det han åstadkommer metriskt.

Däremot tänkte jag ge mig på en samhällelig och politisk analys av vad det är han säger i den.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

Inledningsraden är patriotisk (alltså inte nationalistisk – distinktionen är här att det är landet, patria, inte folket, demos/ethnos, som dikten handlar om). Det är alltså kärleken till fosterlandet, fäderneslandet, moderlandet (som det heter på andra språk), ”moder Svea” som hyllningen riktar sig till. Fosterland ger dessutom associationerna till det land som fostrar en, inte nödvändigtvis det land där man fötts.

Detta land är vårt hem på jorden, det är där vi har vår hemvist och det är också den bygd vi längtar till. Sverige är alltså inte bara en idé (ett ”fosterland”) – idén om hemlandet, ett
ursprungligt, verkligt, inbillat, förlorat eller kommande territorium är annars en viktig del av den nationella identiteten och nationalismen. (Som att ”Tyskland” fanns som idé, innan Tyskland fanns som stat [eller flera tyska stater]). Sverige är här också en konkret plats, hemmet på jorden, bygden.

Nu spela skällorna, där härar lysts av brand, och dåd blev saga, men med hand vid hand svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Här tar Heidenstam oss förfaret på en resa i nuet, historien och framtiden, som ändå återknyts till historien. Det råder fred i Sverige, ty skällorna spelar (alltså de bjällror som man hänger på nötkreatur, [på vissa ställen på nätet står det felaktigt ”källor” som spelar vore märkligt i denna kontext]).

Det ger associationen till kulturbygd, frid och lugn. Det är det landskap som Heidenstam växte upp i Närke och det landskap han skulle adoptera, Östergötland.

Men det har inte alltid varit så. Förr har härar härjat, och gårdar, städer och kyrkor brunnit. Men det var så länge sedan att nu har dessa dåd blivit saga. Likväl har Sveriges folk inte glömt sina gamla trohetsord.

Notera här att det är landets folk Heidenstam talar om, utan att benämna dem vid nationalitet. Vi kan givetvis förstå att det är svenskar i nationell och etnisk bemärkelse som är Sveriges folk vid denna tid, men valet att tala om ”landets folk” är förmodligen ändå avsiktligt. Det är trots allt Karl-Otto Bonnier som är hans förläggare, och Heidenstam kan givetvis inte ha varit omedveten om familjen Bonniers judiska ursprung och att Sveriges folk inte nödvändigtvis alla var etniska svenskar. (Medborgarskapstanken återfinns ju tydligt hos Heidenstam – t ex i dikten Medborgarsång om rösträtten: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér / att medborgarrätt heter pengar.”)

Var kommer då framtiden in? Jo, i just svärandet av de gamla trohetsorden. Ty varför skulle man i fredstid svära de gamla trohetsorden om man inte också hade en vilja att ta spjärn mot vad framtiden kunde bära i sitt sköte?

Sedan gör Heidenstam ännu en resa – på två rader täcker han sex månader och tre årstider.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo! Brinn, österstjärna, genom junikvällen!

Detta är fantastiskt skickligt. Snön faller till julen, den djupa mon susar under vårvindarna och österstjärnan brinner genom junikvällen. Juni-natten är så ljus att få stjärnor brukar synas. I sydost dominerar den så kallade Sommartriangeln som består av Vega i Lyran, Deneb i Svanen och Altair i Örnen. Kanske var det dem Heidenstam såg. Sannolikt var det bara ett bildligt återgivande. Och i österstjärnan finns istället en återanknytning till julen. (”Vi hava nämligen sett hans stjärna i östern…” som den äldre bibelöversättningen, 1917, lyder.)

Dikten avslutas åter med de tre teman som har präglat den – Sverige som fosterland, som är vårt i såväl nöd som i lust – ett land som är värt att strida för och som därför också är vår ro. Sedan kommer åter en bild av nutid, framtid och historia. Våra (nutid), barn en gång ska bo (framtid – det är samma idé som att vi har skyldighet att ta hand om vårt land för våra barns framtid) och dåtid (där våra fäder sover).

Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro, du land, där våra barn en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen.

Vad kan då Heidenstams dikt säga oss idag?

Några punkter:
a) Den är inkluderande – den talar om landet och kärleken till bygden och om landets folk

b) Den säger att landet är vårt såväl i fred som i ofall.

c) Den omfamnar nuet, framtiden och historien samtidigt. På så sätt är den kunnig om vad som utgör historia, nutid och kontinuitet. Det finns en parallell till ett av den spanske filosofen George Santayanas (1863 – 1952) mest kända aforismer:

”Progress, far from consisting in change, depends on retentiveness. When change is absolute there remains no being to improve and no direction is set for possible improvement: and when experience is not retained, as among savages, infancy is perpetual. Those who cannot remember the past are condemned to repeat it.”

Framstegets viktigaste element är inte förändring således, utan bevarande. När förändringen är fullständig, finns det inget att förbättra och det finns ingen förändringsriktning. Då får man börja om. Ty de som inte kan erinra sig det förgångna, är dömda att repetera det.

Det är också Heidenstams budskap.

d) Fäderna under kyrkohällen då? Måste folket vara kristet? Inte nödvändigtvis, men Heidenstams dikt skrevs i ett skede där antalet icke-kristna i Sverige (då främst den judiska minoriteten) inte omfattade mer än ett par tusen personer.

Det viktiga är kontinuiteten och hemhörigheten.
I Sverige.

Av Harald Wigstrand

Agne Hamrin – sedermera känd som DN:s korrespondent i Rom – kom femton år gammal att av en händelse stöta ihop med Verner von Heidenstam.  Heidenstam gjorde ett djupt intryck och Agne Hamrin lyckades t.o.m. intervjua den store författaren. Så här berättar han i sin bok ”I fascismens Europa”.

Detta var ”en reporterdebut så god som någon för en gymnasist i andra latinringen I Högre Allmänna Läroverket i en annan diktarfurstes stad: Viktor Rydberg. Som ”diktarfurste” upplevde jag nämligen Heidenstam. Jag ser intet skäl till att jag idag, ett halvsekel och mera senare, skulle förneka ordet, hur arkaiskt, eller arkaiserande, det än numera må låta.

Scenen var Alvastra klosterruin. Heidenstam satt i baksätet på sin öppna bil. Bakom ratten hans chaufför, iförd uniform såsom ännu den tidens herrgårdskuskar var det. Hur jag formulerade mina improviserade frågor – mötet kom ju alldeles oförhappandes, plötsligt fick jag syn på skalden och gick direkt till attack – ja, mina frågor och furstens svar har jag glömt. Klar i mitt minne står däremot själva scenen, den tidstypiska miljön och den persontypiska attityden. Som om det varit i går ser jag den karakteristiska profilen med sin antydan till örnkontur och den omsorgsfullt ansade mustaschen. Med en nådig nick von oben herab – betingat väl också av furstens höga position i bilen – tillkännagav Heidenstam att audiensen var slut. Ett kommandoord och kusken sporrade sitt frustande spann av jag vet ej hur många hästkrafter.”

Men detta är inte den enda dokumentationen av detta historiska möte. Agne Hamrin hade med sig en god vän från läroverket i Jönköping vid namn Alf Henrikson. Om denna de båda vännernas utfärd till Alvastra skaldade Alf Henrikson sedermera följande.

I Alvastra kloster en försommardag / vandrade Agne Hamrin och jag

innan världen var småskuren vorden. /Då trädde bland höga ruiner fram

den åldrige Verner von Heidenstam. / Vi bugade oss till jorden.

Och han yttrade flyktigt ”God dag, god dag”.  

Fromt lyssnade Agne Hamrin och jag / med andakt till diktareorden.

(Ur Tidernas framfart)

Av Harald Wigstrand

(Ur När kastanjerna blommade sid 164 – 166)

Jag är frimurare och kan berätta att då frimurare samlas till en loge har man på sig speciella prydnader, som talar om vilken grad man har uppnått. Dessa gradprydnader har man bara med sig då man skall besöka en loge och inte i några andra sammanhang. Men efter det jag nyligen läste om Heidenstams ”När kastanjerna blommade” undrar jag om det inte kan vara bra att alltid ha dem med sig i packningen. Om Heidenstams farfar inte hade tagit med sig sina gradprydnader på en resa mot England hade kanske författaren Verner von Heidenstam aldrig blivit född.

Heidenstams farfar var sjöofficer och det berättas att han på en resa på väg mot England plötsligt blev svårt sjuk. Resan skall ha inträffat vid tiden för Napoleons kontinentalblockad. Heidenstams farfar började frysa och skaka, förlorade talförmågan och dog efter ett par timmar. I alla fall uppfattade hans omgivning det så. Då man var nära den holländska kusten beslöt man sig för att föra den döde i land så att han kunde få vila i vigd jord. Man tog sig in till stranden i en slup och bar den döde till ett mindre värdshus, där man lade kroppen i ett skjul. En del av den dödes kläder och hans frimurarprydnader radade man upp på en säng. Just då kom en läkare resande och då han fick se den dödes frimurardekorationer blev han nyfiken. Han bad att få se den döde och då han studerat honom en stund bad han att få en knippa färska brännässlor. Han piskade den döde med nässlorna varvid huden ”höljdes med små blemmor”. Läkaren fortsatte med kraftiga upplivningsförsök och till slut kunde den döde sätta sig upp och börja ett nytt liv. Snart kunde han resa hem till Blekinge där han gifte sig och så småningom blev han Heidenstams farfar.

Rädslan för skendöd behärskade många människor, man föreskrev att kistan skulle ha ett lock som kunde öppnas inifrån, det skulle finnas ett rör som släppte in frisk luft etc. Den heidenstamska familjetraditionen visar att det kunde ligga allvar bakom denna fruktan.

Av Harald Wigstrand

Den 28 juli år 1896 ägde det berömda bröllopet på ön Blå Jungfrun rum. Verner von Heidenstam gifte sig då med Olga Wiberg omgiven av gäster från dåtidens kulturelit bl.a. Gustaf Fröding, Albert Engström, Birger Mörner, J.A.G. Acke och Gustaf Ankarcrona. Redan i augusti träffades det nygifta paret plus en stor del av bröllopsföljet med fruar igen men då träffades man i Sandhamn. Där ”lekte man sommarlov” och roade sig bl.a. med att författa en ABC-bok till Birger Mörners lilla dotter Marianne kallad Pyttan. Men då man tyckte att boken blev alltför avancerad för den unga mottagerskan bestämde man att Pyttan först skulle få boken då hon fyllt 25 år. Den gavs sedan ut illustrerad av Albert Engström under titeln ”Pyttans A-B och C-D- lära” och blev vad jag vet en succé.

Många av rimmen blev välkända som Heidenstams ”Hummern blygare än laken, rodnar när han kokas naken” liksom ”Mormor kallar man den mamma,  vilkens dotter gör detsamma”.  Ja och så finns ju ”Ammor kallar man de mammor,  som på landet varit flammor”. Inspiration till ”Endast kaffern Pyttan lill, kissar var och när han vill” lär Heidenstam ha fått då lilla Pyttan sprang runt utan blöja tills något inträffade.

För inte så länge sedan fick vi besök av vår dotter som nyligen hade besökt några goda vänner och där råkat läsa Pyttans ABC-bok. Jag upptäckte då att en yngre generation verkar vara känslig för s.k. n-ord på ett helt annat sätt än jag och kanske min generation är det. När vår dotter läste ordet ”kaffern” var hon säker på att hon läste en mycket gammal upplaga och blev mycket överraskad då hon upptäckte att hon läste ur ett nytryck. Orden ”Negerkung” (Pippi Långstrumps pappa) och ”kaffer” menade hon tillhörde samma division. Båda var alltså ord som borde bytas ut. Vi bestämde att i nästa nytryck kunde versen gott ändras till ”Endast karlar Pyttan lill, kissar var och när dom vill”. Så nu väntar vi med spänning på nästa upplaga av Pyttans A-B och C-D- lära.