Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.
Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.
Så lyder texten till Heidenstams dikt Sverige. Dikten tonsattes av Wilhelm Stenhammar men blev aldrig en nationalsång som Stenhammar hade tänkt sig. Den vackra sången sjungs som fyrstämmig kör men hade nog varit svår att sjunga unisont vid landskamper i fotboll.
Sången lever men tiden har i många fall gått hårt åt texten – några exempel. ”Nu spela skällorna där härar lysts av brand”. Skällan var ett slags klocka eller pingla som bars av skällkon, ledarkon vid skogsbetet. Men redan på Heidenstams tid hade man säkert i huvudsak stängslat in de betande korna. De härar som lysts av brand uppträdde tack och lov inte i någon utsträckning i Sverige. Landet blev aldrig ockuperat av främmande makt vilket har givit svenskarna ett gott självförtroende men också en viss aningslöshet. Dock har ryssarna bränt bebyggelse längs Norrlandskusten men någon här förutom den ryska fanns väl inte på plats.
”De gamla trohetsorden” är en romantisk tanke men det svenska folket har såvitt bekant inte tvingats att svära överheten trohet. Slutligen våra fäder som ”sova under kyrkohällen” – sedan kremering blivit det vanliga sättet att ta hand om våra döda är föreställningen om de döda som sover under kyrkohällen svår att ta till sig.