Från Övralidsarkivet

av styrelseledamoten i Heidenstamsällskapet Sven-Göran Fransson.

På huvudbiblioteket i Linköping finns Övralidsarkivet som innehåller handlingar efter Verner von Heidenstam. Dessa är med bibliotekspersonalens hjälp tillgängliga för allmänheten. Bland annat finns skissartade och ibland något mer utförliga anteckningar som underlag till ofullbordade dikter eller berättelser. En del av Heidenstams efterlämnade utkast finns utgivna på Bonniers förlag redigerade av Kate Bang och Fredrik Böök med rubriken Tankar och utkast, andra i boken Fragment och aforismer. Med detta månadsbrev vill jag ge några exempel från Övralidsarkivet från mappar med underrubriker såsom Diktmotiv och Diktutkast.

Några av de strofer jag valt är allvarliga och djupt reflekterande samt avviker från andra mer konventionella uppslag till dikter eller berättelser, ofta med historiska motiv. Citaten som följer är delvis förkortade.

Det första lyder:

”En gäst från dödsriket är människan. Under tiden utan mått har hon hört dödsriket till; plötsligt känner hon solljuset värma över ansiktet och hon slår upp ögonen och ser. Hon stiger …”

Det andra enligt följande:

”Vaknar:

– Var är jag? Vem är jag? Var äro mina händer? Var är min kropp?

– Du är ett minne. En hågkomst av en varelse som levde för mycket länge sedan.

– Hur länge sedan? Jag tänker för tiotusen år sedan.”

Temat känns igen i omarbetad form i ett stycke från Fragment och aforismer medan andra, här ej citerade stycken, kan återfinnas ordagrant återgivna.

En tredje berättelse med titeln De döda tala i graven, avslutas med:

”Vad betyder tusen år, vad att tusen år vara mull och ben?”

Dessa teman är bekanta från dikten Om tusen år i samlingen Nya dikter och rikligt representerade i böckerna som nämns ovan. Ett annat ofullbordat stycke har titeln ”Det ligger i ungdomens natur” och hittas i ett lätt modifierat skick i Tankar och utkast.

Många av skisserna är odaterade men bedöms i Fragment och aforismer vara nedtecknade under 1920-talet. Manusidéerna är ofta maskinskrivna men det finns även ett flertal handskrivna blad som ibland kan vara svårlästa.

Avslutningsvis ett sammanfattande citat av Heidenstam ur Tankar och utkast:

”Lyriken är själarnas djupaste självbekännelse och blottar klarare än allt annat de olika folkens innersta väsen”.

Tankar kring Heidenstams dikt ”Sverige”, av styrelsesuppleanten i Heidenstamsällskapet Harald Wigstrand

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

Så lyder texten till Heidenstams dikt Sverige. Dikten tonsattes av Wilhelm Stenhammar men blev aldrig en nationalsång som Stenhammar hade tänkt sig. Den vackra sången sjungs som fyrstämmig kör men hade nog varit svår att sjunga unisont vid landskamper i fotboll.

Sången lever men tiden har i många fall gått hårt åt texten – några exempel. ”Nu spela skällorna där härar lysts av brand”. Skällan var ett slags klocka eller pingla som bars av skällkon, ledarkon vid skogsbetet. Men redan på Heidenstams tid hade man säkert i huvudsak stängslat in de betande korna. De härar som lysts av brand uppträdde tack och lov inte i någon utsträckning i Sverige. Landet blev aldrig ockuperat av främmande makt vilket har givit svenskarna ett gott självförtroende men också en viss aningslöshet. Dock har ryssarna bränt bebyggelse längs Norrlandskusten men någon här förutom den ryska fanns väl inte på plats.

”De gamla trohetsorden” är en romantisk tanke men det svenska folket har såvitt bekant inte tvingats att svära överheten trohet. Slutligen våra fäder som ”sova under kyrkohällen” – sedan kremering blivit det vanliga sättet att ta hand om våra döda är föreställningen om de döda som sover under kyrkohällen svår att ta till sig.