Heidenstamsällskapet

Av Harald Wigstrand

(Ur När kastanjerna blommade sid 164 – 166)

Jag är frimurare och kan berätta att då frimurare samlas till en loge har man på sig speciella prydnader, som talar om vilken grad man har uppnått. Dessa gradprydnader har man bara med sig då man skall besöka en loge och inte i några andra sammanhang. Men efter det jag nyligen läste om Heidenstams ”När kastanjerna blommade” undrar jag om det inte kan vara bra att alltid ha dem med sig i packningen. Om Heidenstams farfar inte hade tagit med sig sina gradprydnader på en resa mot England hade kanske författaren Verner von Heidenstam aldrig blivit född.

Heidenstams farfar var sjöofficer och det berättas att han på en resa på väg mot England plötsligt blev svårt sjuk. Resan skall ha inträffat vid tiden för Napoleons kontinentalblockad. Heidenstams farfar började frysa och skaka, förlorade talförmågan och dog efter ett par timmar. I alla fall uppfattade hans omgivning det så. Då man var nära den holländska kusten beslöt man sig för att föra den döde i land så att han kunde få vila i vigd jord. Man tog sig in till stranden i en slup och bar den döde till ett mindre värdshus, där man lade kroppen i ett skjul. En del av den dödes kläder och hans frimurarprydnader radade man upp på en säng. Just då kom en läkare resande och då han fick se den dödes frimurardekorationer blev han nyfiken. Han bad att få se den döde och då han studerat honom en stund bad han att få en knippa färska brännässlor. Han piskade den döde med nässlorna varvid huden ”höljdes med små blemmor”. Läkaren fortsatte med kraftiga upplivningsförsök och till slut kunde den döde sätta sig upp och börja ett nytt liv. Snart kunde han resa hem till Blekinge där han gifte sig och så småningom blev han Heidenstams farfar.

Rädslan för skendöd behärskade många människor, man föreskrev att kistan skulle ha ett lock som kunde öppnas inifrån, det skulle finnas ett rör som släppte in frisk luft etc. Den heidenstamska familjetraditionen visar att det kunde ligga allvar bakom denna fruktan.

Av Harald Wigstrand

Den 28 juli år 1896 ägde det berömda bröllopet på ön Blå Jungfrun rum. Verner von Heidenstam gifte sig då med Olga Wiberg omgiven av gäster från dåtidens kulturelit bl.a. Gustaf Fröding, Albert Engström, Birger Mörner, J.A.G. Acke och Gustaf Ankarcrona. Redan i augusti träffades det nygifta paret plus en stor del av bröllopsföljet med fruar igen men då träffades man i Sandhamn. Där ”lekte man sommarlov” och roade sig bl.a. med att författa en ABC-bok till Birger Mörners lilla dotter Marianne kallad Pyttan. Men då man tyckte att boken blev alltför avancerad för den unga mottagerskan bestämde man att Pyttan först skulle få boken då hon fyllt 25 år. Den gavs sedan ut illustrerad av Albert Engström under titeln ”Pyttans A-B och C-D- lära” och blev vad jag vet en succé.

Många av rimmen blev välkända som Heidenstams ”Hummern blygare än laken, rodnar när han kokas naken” liksom ”Mormor kallar man den mamma,  vilkens dotter gör detsamma”.  Ja och så finns ju ”Ammor kallar man de mammor,  som på landet varit flammor”. Inspiration till ”Endast kaffern Pyttan lill, kissar var och när han vill” lär Heidenstam ha fått då lilla Pyttan sprang runt utan blöja tills något inträffade.

För inte så länge sedan fick vi besök av vår dotter som nyligen hade besökt några goda vänner och där råkat läsa Pyttans ABC-bok. Jag upptäckte då att en yngre generation verkar vara känslig för s.k. n-ord på ett helt annat sätt än jag och kanske min generation är det. När vår dotter läste ordet ”kaffern” var hon säker på att hon läste en mycket gammal upplaga och blev mycket överraskad då hon upptäckte att hon läste ur ett nytryck. Orden ”Negerkung” (Pippi Långstrumps pappa) och ”kaffer” menade hon tillhörde samma division. Båda var alltså ord som borde bytas ut. Vi bestämde att i nästa nytryck kunde versen gott ändras till ”Endast karlar Pyttan lill, kissar var och när dom vill”. Så nu väntar vi med spänning på nästa upplaga av Pyttans A-B och C-D- lära.

Av Mattias Käck medlem i Heidenstamsällskapet.
Följande artikel publicerades i Horisont nr 1/2017.

Av Harald Wigstrand, styrelsesuppleant i Heidenstamsällskapet

(Kring en artikel av Fredrik Böök i Svenska Dagbladet, Julbilagan den 16 december 1945)

För någon tid sedan skickade en god vän mig en text av Fredrik Böök där Heidenstams berättelse om ”spökupplevelsen” av Karl XII ingår. Då Heidenstam skrev sitt verk ”Karolinerna” hyrde han som bekant gärna in sig på olika ”slott” för att inspireras av miljön.  Herrgården Noor, där ”spöket” visade sig, ägdes vid denna tid av släkten Hermelin. Brevet kom från släktens nuvarande huvudman.

Den 1 november (1897) lämnade Heidenstam Mauritzberg och slog sig ner på Noor i Uppland. I ett brev till fru Eva Acke – dotter till Zacharias Topelius – beskrev han det nya ”slottet” som anspråkslösare än Mauritzberg och ”det gamla spökaktiga Hesselby” men kallade det ”ett gammalt Hermelinskt fideikommiss med gyllenläder och gubbar på väggarna” – han uppskattade de historiska associationerna med storhetsiden. Klagomålet över att Noor var mindre ”spökaktigt” än Hesselby visade sig obefogat, ty det var på Noor, som Hedenstam fick ett nattligt besök av den hjälte, som sysselsatte hans fantasi. I ett brev till Fredrik Böök från den 14 oktober år 1900 berättar han om detta. Enligt Böök är detta den äldsta versionen av denna berättelse.

Heidenstam arbetade mycket hårt. ”Det gick slutligen så långt att jag fick hallucinationer – och det till på köpet så vackra, att jag aldrig kan glömma det. Det var på Noor i Uppland. Utanför mitt skrivrum voro två stora, på natten nästan beckmörka rum, fulla av Hermelinska familjeporträtt. Även fanns där en Karl XI till häst, en Aurora Königsmark m.fl. När jag som bäst arbetade på avslutningen av ”Fredrikshall” – klockan var väl två på natten – hörde jag steg och pinglande som av en nyckelknippa. Jag såg upp och i den mörka dörröppningen kom ingen mindre än min hjälte, den tolfte Karl. Jag iakttog honom skarpt och noga och begagnade mig sedan delvis av mina rön. Hans ansikte var vitt som gips men något ädlare än jag tänkt mig. Vid vardera tinningen stod håret i vädret som två rävsvansar. Spännhalsduken satt stramt. Handskarna voro icke gula utan vita. Han satte sig i en stol med värjan över knät och sade med klockklar röst. ”Det där som du skriver kan ju vara riktigt och sant men du glömmer en sak. Sista natten åkallade jag Gud.  Minns det!” – Vid de sista orden höjde han högra handen och skärpte stämman. Jag erfor ingen förskräckelse men jag blev så rörd att jag brast i gråt. Jag erinrar mig klart att jag ville framställa en förfrågan om dödssättet men att jag inte kunde få fatt i något lämpligt tilltalsord. Hur skall man också i en så oväntad situation titulera en kunglig hallucination, ”Ni” eller ”du” eller ”Ers majestät”? Undra på om jag blev förlägen. Då jag åter fick makt över mig, var allt naturligtvis borta. Jag skyndade mig ned i undre våningen och väckte min fru och vi skärskådade gemensamt händelsens mer naturliga beståndsdelar, halvt upprörda, halvt skrattande. Det oaktat återvände jag sedan och infogade med en känsla av djup pietet den i berättelsen nu förekommande bönen.”

Episoden återges också av Per Gedin i boken ”Verner von Heidenstam Ett Liv”. Gedin citerar ur Sven Hedins återgivande av händelsen. Hedin är väl så dramatisk som Heidenstam. Enligt Hedin satt Heidenstam kvar vid skrivbordet hela natten och fick tas om hand av tjänstefolket – ”han förblev under flera dagar mer eller mindre omtöcknad”. Se sidan 159.

På Noor visar man en stol som anses vara den stol Heidenstam satt i då han författade.

av styrelseledamoten i Heidenstamsällskapet Sven-Göran Fransson.

På huvudbiblioteket i Linköping finns Övralidsarkivet som innehåller handlingar efter Verner von Heidenstam. Dessa är med bibliotekspersonalens hjälp tillgängliga för allmänheten. Bland annat finns skissartade och ibland något mer utförliga anteckningar som underlag till ofullbordade dikter eller berättelser. En del av Heidenstams efterlämnade utkast finns utgivna på Bonniers förlag redigerade av Kate Bang och Fredrik Böök med rubriken Tankar och utkast, andra i boken Fragment och aforismer. Med detta månadsbrev vill jag ge några exempel från Övralidsarkivet från mappar med underrubriker såsom Diktmotiv och Diktutkast.

Några av de strofer jag valt är allvarliga och djupt reflekterande samt avviker från andra mer konventionella uppslag till dikter eller berättelser, ofta med historiska motiv. Citaten som följer är delvis förkortade.

Det första lyder:

”En gäst från dödsriket är människan. Under tiden utan mått har hon hört dödsriket till; plötsligt känner hon solljuset värma över ansiktet och hon slår upp ögonen och ser. Hon stiger …”

Det andra enligt följande:

”Vaknar:

– Var är jag? Vem är jag? Var äro mina händer? Var är min kropp?

– Du är ett minne. En hågkomst av en varelse som levde för mycket länge sedan.

– Hur länge sedan? Jag tänker för tiotusen år sedan.”

Temat känns igen i omarbetad form i ett stycke från Fragment och aforismer medan andra, här ej citerade stycken, kan återfinnas ordagrant återgivna.

En tredje berättelse med titeln De döda tala i graven, avslutas med:

”Vad betyder tusen år, vad att tusen år vara mull och ben?”

Dessa teman är bekanta från dikten Om tusen år i samlingen Nya dikter och rikligt representerade i böckerna som nämns ovan. Ett annat ofullbordat stycke har titeln ”Det ligger i ungdomens natur” och hittas i ett lätt modifierat skick i Tankar och utkast.

Många av skisserna är odaterade men bedöms i Fragment och aforismer vara nedtecknade under 1920-talet. Manusidéerna är ofta maskinskrivna men det finns även ett flertal handskrivna blad som ibland kan vara svårlästa.

Avslutningsvis ett sammanfattande citat av Heidenstam ur Tankar och utkast:

”Lyriken är själarnas djupaste självbekännelse och blottar klarare än allt annat de olika folkens innersta väsen”.